Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1932
- Recensioner
- Paul Gemer: En filosof
- Sven Stolpe: Människan och tidsandan. Sven Lidman och tidens kulturproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga just detta: den innehåller ett vetande,
som närmar sig till vishet, en kunskap, som
blivit en sinnesförfattning. Men så är dess
upphovsman icke heller endast en tänkare,
en teoretisk specialist, utan en representant
för den vida sällsyntare människoart, hos
vilken en tänkare och en diktare smält samman
till en författare, en på en gång skarpsinnig
och djupsinnig meditatör, en vishetsälskare,
en filosof.
Paul Gemer
Människan och
tidsandan
Sven Lidman och tidens
kulturproblem
Sven Lidman: Människan och tidsandan.
Bonniers 1932. 5:75.
1.
För den som i radio ständigt möter
representativa prov på vilken odräglig, naturvidrig
och frånstötande predikoton, som ännu är
den allmänna inom de flesta religiösa
samfund i Sverige, är det en ren lisa att ta del
av Sven Lidmans predikningar, som aldrig
förlora sig i tomt svammel eller larvig
sal-velse utan i hårda, pregnanta och personliga
vändningar lägga fram en djup och
betydelsefull livserfarenhet. Sven Lidmans
predikosamlingar — som just utkommit i en vacker
billighetsupplaga — borde kunna tjäna som
mönster vid våra teologers utbildning till
predikanter. Det är i själva verket en
fullständig gåta, hur kyrkan kan försumma en så
central punkt. Det hör naturligtvis till
livsbetingelserna för kyrkans fortsatta existens,
att de unga prästerna lär sig tala och skriva
på ett språk, som icke omedelbart avskräcker
stora massor av åhörare eller i varje fall i
hög grad bidrager till att neutralisera de
bildade kretsarnas eventuella intresse för
religiösa ting. Till och med ärkebiskop
Eidems herdabrev — annars ett utsökt prov
på förfinad kristen självprövning — var
stiliserat på ett för moderna öron ytterst
stötande sätt. Karakteristiskt är att då
anmälaren i en liten recension vågade fästa
uppmärksamheten på denna brist, ryckte i
Vår Lösen genast ut den nitiska docenten
Sigfrid von Engeström, vilken förklarade, att
felet icke var Eidems eller det kyrkliga
språkets utan — de nya generationernas, som
icke lärt sig fatta de i vårt land hävdvunna
uttrycken för religiöst liv! Hur betecknande!
I stället för att erkänna, att det är kyrkans
första plikt att predika ordet i en sådan form,
att det lockar och icke skrämmer
majoriteten av vårt folk, hävdades här alltså exakt
motsatsen: det kyrkliga språket skall bli vid
det gamla, och om moderna människor icke
fatta finessen, så dess värre för dem! Läs
Sven Lidman, teologer och kontraktsprostar.!
Om liknande ting måste fylla varje
religiöst intresserad nutidsmänniska med
beklämning, så är Sven Lidmans predikosamlingar
ett remedium utan like. Efter Söderblom har
veterligen icke någon svensk predikant talat
så direkt hj ärtegripande, så oförmedlat från
själ till själ. Den starka personligheten gör
sig genast märkbar. Kommer därtill, att dess
litterära form är ett språk av högsta
konstnärliga fulländning, måste intrycket bli
överväldigande. Men icke nog med att Sven
Lidmans språk är alldeles befriat från klichéer
och döda ornament — han väljer också motiv
som ha direkt kontakt med levande
människors föreställningsvärld. Han har alldeles
övergett den barnsliga och schematiska
tredelningsdisposition med pressade logiska
distinktioner, som fortfarande tycks tjäna som
högsta mönster vid våra prästers utbildning,
han griper sina motiv mitt ur det bullrande
aktuella livet och gestaltar dem på
oförglömligt sätt. Den nya boken av hans hand
innehåller bland annat också de redan allmänt
kända betraktelser han i Evangelii Härold
ägnade Kreuger- och Ekmankrascherna. Vid
dessa artiklars sida blir den hätska och
sensationslystna analysen i pressen av samma
ämnen till mycket efemära och mänskligt
sett ytterligt värdelösa produkter.
2.
Om Sven Lidman alltså fördelaktigt skiljer
sig från gängse svensk predikokonst, så är det
ännu mer lärorikt att lägga hans böcker vid
sidan av övriga inlägg i den svenska
kulturdebatten. Om man inte har insett det förut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0786.html
