Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: Människan och tidsandan. Sven Lidman och tidens kulturproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundra sätt att tänka med åtföljande
småskuren ofördragsamhet och allas kamp mot
alla. Han ser skeptiskt på alla
livsåskådningar: ”Ack, min vän, det finns inga
mänskliga, på egna teorier och egna tankar
grundade livsåskådningar, fast människor så
högljutt tala om och kämpa för sina
livsåskådningar. - - - Vad som kallas
’livsåskådningar’ är akuta eller kroniska
åsiktsförgiftningar. De bero ej på reflexion utan på
infektion. Man infekteras av tidsandan —
något som ligger i luften — något som är
oåtkomligt för reflexionen. Och sedan, när
smittan gjort sitt verk, kan man få en till
sin natur from och troende man att ett liv
igenom uppträda som yrkeshädare och
ironiker — en typisk imbecill som samtidssnille
— en människa utan smak som högsta
estetiska auktoritet.”
Man kan förstå denna reaktion, särskilt
om man tar del av den lätthet med vilken
litteraturkritikens profeter — som här
närmast åsyftas — sköta sitt blodiga hantverk
utan förankring i någon fast åskådning. Men
mot själva tesen måste man ställa sig
skeptisk. Denna tidsanda — vad är den till sist
annat än reflexer av betydande individers
till åskådningar stelnade djupa erfarenheter?
Tidsandan är ingenting annat än atmosfären
kring de stora tänkarna, massorna tänker mer
eller mindre medvetet i de tankebanor som
plöjts upp av de ledande individerna. Hur
kan Sven Lidman förbise det faktum, att
även hans egen livsåskådning endast vore ett
fall av suggestion, om hans resonemang
håller streck.
Men förmodligen menar författaren icke
så. Mot alla mer eller mindre lösa
livsåskådningsförsök ställer han den enda vissheten,
tron på Kristus som människornas frälsare.
Det finns enligt honom ingen annan visshet.
Varje annan övertygelse smulas förr eller
senare sönder av världshändelser eller
personliga upplevelser. Mot en sådan åskådning
kan man icke opponera.
Likaså ligger det mycket av sanning i
Lidmans spirituella vidräkning med
generationsstriderna: ”Det är ingen andlig klyfta och
ingen andlig idéstrid. Det är en rent fysisk
strid och en biologisk klyfta. Det är helt
enkelt en fråga om olika blodtryck.
Tjuguåringens 120 mm. står mot femtioåringens
135 mm. blodtryck. Denna 15 mm:s differens,
det är den verkliga klyftan mellan fäder och
söner — klyftan utan bro — upphovet till
den stora så kallade idéstriden mellan de två
generationerna — den ständige nyskaparen
av ’Tidens nya Ansikte’ och de storstilade
och moderna idéerna — den evige
omstörtaren av en föråldrad etik och den
förhoppningsfulle startaren av den nya.” Lidman
glömmer bara, att denna generationsstrid är
nödvändig. Om den icke genomkämpades av
varje ny generation, skulle detta betyda en
regress: de unga skulle tvingas leva sitt liv
i kulturformer, skapade för andra behov än
deras egna, och följden skulle bli — som
det i stor utsträckning blivit i det
alexandrinska Sverige — ett blodlöst liv i tomma
former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
