Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Ragnar Svanström: Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
byggande verksamhet. Ahnlund och först han
har gått till botten och fått fram den stora
helhetsbilden. Vill man söka en parallell till
denna i vidaste bemärkelse psykologiska studie
över den personlighet, som man efter
läsningen av Ahnlunds bok med än större
övertygelse än förr vill kalla den största
statsmannen och den förnämligaste människan på
den svenska tronen, så nödgas man faktiskt
gå till utlandet. Ahnlunds bok kan i själva
verket endast jämföras med den engelska
litteraturens största biografiska arbeten i
känd och med rätta ryktbar genre. Den är
en storstilad upptakt i fullödigt utförande —
vetenskapligt och konstnärligt — till ett
intensivare studium av vårt förflutnas stora
gestalter.
Ahnlund bekänner på snart sagt varje rad
i sin bok sin beundran för den man han
skildrat. Och likväl är hans arbete minst av
allt en panegyrik. Det är väl just detta, att
Ahnlund känt det mindervärdiga och för
föremålet självt väl snarast nedsättande i den
officiella, banaliserande Gustav Adolfskulten,
som gjort hans bok så sällsynt frisk och
stimulerande och satt honom i stånd att ge en
så gripande tolkning. I kapitlet ”Människa
och konung” ger han på ett 60-tal sidor sin
stora samlande karakteristik av konungens
personlighet. Det är icke för mycket sagt, att
det är en ny Gustav Adolf vi här möta. Det
är den intuitivt kännande och tänkande
psykologen, som här talar, men i lika hög grad
är detta kapitel en triumf för den intensiva
arkivforskaren. Ahnlund har gått fram över
ett ofantligt material, ur vilket han frikostigt
delger oss citat och intryck. Hans Gustav
Adolfsbild blir på detta sätt stöttat och lyft
av en rad samtida uttalanden, som i stor
utsträckning aldrig befordrats till trycket av
den enkla anledningen, att de icke varit
kända. Bilden blir som sagt i mångt och
mycket ny i sin rika facettering. Men det kan
också sägas, att ju intimare belysningen blir,
desto rikare, större och starkare framstår
konungens personlighet. Ahnlund visar oss
Gustav Adolf icke blott i kamp mot ryssar
och polacker och kejserliga härar, han visar
oss honom också i kamp med sig själv. Den
traditionella bilden av den helgjutna,
harmoniska konungen är avskaffad. I dess ställe
har trätt något, som är betydligt mera
realistiskt och utan tvivel betydligt sannare. Det är
också mera imponerande.
Efter sin analys av Gustav Adolf som
människa övergår Ahnlund till en skildring av
bakgrunden till hans verk. I det märkliga
kapitlet ”Sveriges rikes ständer” har han
uppställt och besvarat frågan, hur det var
möjligt, att Gustav Adolf verkligen fick det
svenska folket med sig på sina vittsvävande
företag. Själva frågeställningen är väl den enda
förutsättningen för att få fram det verkliga
kriteriet på Gustav Adolfs storhet som
härskargestalt. Och för Ahnlunds del har detta
betytt, att han kunnat ge oss en mängd nya
faktiska bidrag till belysande av hur
förhållandet mellan konung och folk verkligen
gestaltade sig och en ståtlig bild av hur
Gustav Adolfs personlighet betvang genom
en lycklig förening av taktisk skicklighet och
personlig tjuskraft. Konungen kunde efter sin
samling av nationen utföra sitt stora
europeiska värv, av Ahnlund framlagt och
värderat i tvenne följande stora kapitel.
Sådan är bokens komposition, fast och
sluten och logisk. En kort anmälan som denna
kan icke på något sätt göra rättvisa åt
rikedomen på detaljer, på uppslag och idéer, åt
den breda och djupa lärdomen, klädd i en
stil, som ypperligt harmonierar med det
märgfulla innehållet. Det kan tryggt sägas,
att Nils Ahnlund med sin bok givit oss den
hittills yppersta bilden av den tidigare
stormaktstidens svenska samhälle och den
djupaste förklaringen av den anda, som skulle
fira sina största triumfer under det
westfaliska fredsverkets segslitna debatter. Det är
nog icke anmälaren ensam, som lockas av
den tanken, att han härnäst ger oss bilden
av den andre av tidens stora män, rikets
kansler Axel Oxenstierna. En bok om honom
skulle bli en naturlig pendang till den nu
föreliggande. Och vi vilja se den skriven av
Nils Ahnlund. Ragnar Svanström
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
