Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Fredrik Böök i Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
representera skepticismen, illusionslösheten
och — efter vad vi med större eller mindre
rätt tro — också klokheten; men är nu
detta krafter i vilkas tecken dët är möjligt
att i längden hålla striden vid makt och
nederlaget från livet? Manifest och
programförklaringar som tala om vår
blommande andliga och politiska kultur strömma
över oss; är det någon som har tyckt att
orden ringa en smula tomt? Bryta de
verkligen fram, som hade de ali livets kraft inom
sig; eller låter det som om någon läste upp
en läxa till vilken klassen lyssnar med ett
måttligt intresse?
Man kan bedöma människor och idéer efter
vilka synpunkter som helst, men kvar står
alltid ett enkelt och elementärt faktum som
ingen kommer ifrån: antingen tror man så
fast på en sak, att man utan tvekan är
beredd att ge sitt liv för den, eller också har
man ingen dylik tro som självklart, utan
att ord behöva spillas, håller en under sin
lydnad. Framtiden tillhörde inte antikens
bildade, förfinade, världskloka filosofer utan
trångsinta, ofördragsamma, okunniga,
paradoxalt oförnuftiga kristna. Erasmus i sitt
tysta, behagliga studierum har betytt en del
för kultiverade bokälskare, men ingen har
veterligen på hans inrådan ens slutat upp
med att gå på jakt; det var Luther, grov tysk
bonde och gudsman, som skrev Europas
historia. Giljotinens klippande fall hördes
över länderna, och de förbundnas härar voro
mångdubbelt starkare än de franska; men
vilken idé hade kabinettspolitikens män att
sätta upp mot idéerna som gingo ut, från
Paris? Vad hade i längden kunnat rädda
Napoleon, sedan nationalitetstanken vaknat
hos de underkuvade?
Men för oss alla som med djup misstro
betraktat utvecklingen i Ryssland och som
också — hur tvivelsjuka vi än kunna vara —
med alla våra instinkter äro förankrade i det
borgerliga Europa, finns det ännu en
världshistorisk parallell att ta fasta på. Fredrik
Böök har tänkt på den: ”Måhända skall det
heta om Lenin, att han med sitt lidelsefulla
förnekande av den borgerliga
världsåskådningen i dess urartning framtvingade dess
förnyelse i anda och sanning, liksom
reformationen hejdade den katolska kyrkans för-
fall och väckte den till högre medvetande.
En fruktansvärd och beslutsam fiende kan
nödga en man och en sak till ärlig
självbesinning; men den som ljuger och fuskar är
dömd att stupa på sina synder.” — Det är
återigen så sant som man kan säga det; och
här ligger antytt -— såvitt anmälaren förstår
—- den enda möjligheten till räddning för
det borgerliga Europa. Skall den gå upp för
dem som makten hava; eller — rättare sagt
—■ skall den gå in i människornas hjärtan
med den bjudande auktoritet, den självklara
kraft som fört de stora, ali yttre makt
överlägsna andliga strömningarna till seger?
Att peka på de fruktansvärda risker som
den nuvarande västerländska
civilisationsformen hotas av är icke att frossa i slapp
och vällustig undergångsstämning, behaglig
för narrar, charlataner och skönandar. Men
antingen uttalar man vad man med smärtsam
tydlighet känner vara sanning och ser denna
sanning i ögonen, eller — eller också gör
man det inte.
På en särskild punkt i Fredrik Bööks
framställning skulle anmälaren vilja tillägga
ett par ord. Det heter hos författaren: ”Ett
ekonomiskt kuvat och fysiskt värnlöst
Tyskland skall i längden icke kunna bli ett hem
för stammens gudar; de skola tvina och dö
bort i det obefästade fattighuset. Det hjälper
föga att Tysklands fiender och avundsmän
ivrigt predika motsatsen; i mina ögon är det
ingenting annat än hyckleri. Man har velat
inbilla världen att Potsdam, Tysklands makt,
måste läggas i ruiner för att Weimar,
Tysklands kultur, skall kunna blomstra, och det
finnes till och med .tyskar som troskyldigt
låtit sig övertyga av sofismerna. Jag har
aldrig kunnat tro på dem. Jag har alltid varit
övertygad om att sedan väl Potsdam blivit
jämnat med marken, kommer snart turen till
Weimar att bli detroniserat. Och om jag inte
tar miste så kan man redan spåra det. Ingen
vill öppet erkänna det, ty man blygs en smula
för cynismen, men det har faktiskt kommit en
annan nyans i rösterna: det besegrade folkets
gudar te sig icke längre så stora och
mäk-tiga.”
Det finns ingenting att invända mot detta,
ty det är sant. Det finns inte skymten av
rättvisa och förnuftig ordning i det faktum,
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>