Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1932
- Recensioner
- G. S.: En mans liv
- G. S.: Sydamerikanskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sensation att av detta konstlösa, olitterära
verklighetsreportage faktiskt få en intensivare
upplevelse än av litteraturens stora
bondeskildringar.
Detta parti är enligt recensentens mening
bokens höjdpunkt. Den på äventyr mera
begivne skall kanske i högre grad
uppskatta den följande skildringen av
författarens strapatsrika utflykter från huvudlägret
i syfte att inköpa pälsverk. Där sparas
sannerligen inte på halsbrytande upplevelser,
vildmarksstämningar med tjutande vargar
och köldgnistrande bergpass, österländsk
magi, fångenskap och flykt. Även vid minnet
av dessa stolta och hedersamma upplevelser
bibehåller författaren sin okonstlade ton och
sin pojkaktiga blygsamhet. Dessutom är han
icke enbart en vildhjärna utan en god
iakttagare och en vetgirig resenär. Det är en icke
föraktlig fond av etnografiska rön (hur pass
självständiga vet jag icke), som rymmes i
boken.
Allt som allt är ”Jabonah” en av de
säregnaste och innehållsrikaste reseböcker, som
utkommit på många år. ”Jabonah” betyder
”uppbrott” och på bokens sista sida bryter
författaren upp med en ny karavan mot
Asiens inre. Haslund lär ha mycket mer
att berätta och vi fråga redan otåligt som
barnen: Och sedan då? Vad hände sedan?
G. S.
Sydamerikanskt
Sven Barthel: På väg till Colón.
Bonniers. 7:50.
Sven Barthel, som förut givit oss friska
och salta skildringar från livet i skärgården
och ute på de atlantomspolade Färöarna,
reste i våras till Sydamerika. Därmed
fullföljde han blott en släkttradition, ty en hans
halvt legendariske farbroder var där långt
innan han föddes och prövade gauchons liv
på pampas. Som liten beundrade Barthel det
bleknade fotot av farbrodern i full
sombrerostass, betraktade vördsamt hans hemförda
troféer och fick därunder tidigt klart för sig
var livet för en man leves. Nu har han
själv under några snabbt förrunna månader
prövat det, och i hans skrivbordslåda vilar
till kommande släktens båtnad ett fotografi
av ännu en Barthel i sombrero och stövlar
med klingande sporrar. Bilden togs i en
ateljé och sombreron och sporrarna voro
lånade. Barndomsdrömmen om det vilda
livet på la pampa fann han icke — ty hur
långt vi än resa går drömmen före oss och
vår verklighet som molnstoden före Israels
barn. Vi jaga den som Apollo jagade Daphne
men när vi tro oss ha hunnit fatt den finna
vi att det som nyss tedde sig som en
förförisk kvinnogestalt nu blott är en trädstam.
Man tvingas till dylika vidlyftiga
symboler när man skall karakterisera Barthels
säregna charm som reseskildrare. Han är
en ärkeromantiker, en äkta nordbo som
längtar till landet som icke är. Men han är ingen
självbedragare utan erkänner frankt och en
smula cyniskt när han slår huvudet i
verklighetens oomkullrunkeliga fakta. Då blir han
klarvaken och ser sig omkring med nyktra,
skarpa ögon. Hälften av denna skildring
avresan från Rio de Janeiro till Colón är ägnad
resandet som ett själstillstånd och en
levnadskonst, hälften åt sakligt reportage och
faktiska upplysningar. I de flesta
reseskildringar få vi blott den senare och sämre
hälften.
Annars äro både den subjektiva och den
objektiva delen av boken lika förträffliga.
Barthel är en emotionellt högt begåvad
människa med ett atmosfäriskt skiftande
stämningsliv. Han är vidare en trivsam resonör
och en fräck, ironisk conférencier. Men han
är dessutom en geografiskt sett vederhäftig
reseskildrare, som verkligen gör sig besvär
med att ta reda på saker och ting, även
statistik. Han gör vidare ett absolut sannfärdigt
intryck: jag undrar hur många som skulle
ha hjärta att avstå från att ge en autentisk
skildring av en sydamerikansk revolution
bara därför att man råkade komma till
platsen en dag för sent.
En anmärkning har man lust att göra. När
man skriver så bra som Barthel är det ett
oförsvarligt slöseri att lämna så många sidor
i en bok blanka. Det är bara i de tråkiga
böckerna, som läsaren tacksamt vänder två
blad i sänder.
G. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0798.html
