- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
72

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Öknen brinner - S. B.: Otroligt men sant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äventyrsbok; och till sist är den utmärkt
berättad, enkelt, utan fraser, med ett friskt
svep över sidorna.

Höjdpunkten är naturligtvis historien om
de tio hemska dygnen i Libyska öknen, då
bilen kört sönder och författaren och den
tolvårige arabpojken Muhammed strövade
kring utan mat och ibland också utan vatten.
Men faktiskt kunde man vara frestad att
referera det ena kapitlet efter det andra.
Pilgrimer komma vandrande genom öknen, med
ansikten som stillnat i ensamheten; den
gamle vishetsläraren ligger död i det
övergivna huset, med koranen uppslagen vid
dödssuran; den lille Muhammed äntrar bilen,
framstigen ur händelser som mest av allt
likna en saga ur ”Tusen och en natt”;
snöstormar växla med sandstormar, och vinden
susar i det sträva ökengräset. Från
bergstopparna ser man smala, blå rökpelare stiga
upp i luften: det är röken från de fria
beduinernas eldar, de beduiner som befinna sig
i ett förtvivlat krig med Italien; och lite
senare, när författarens bil ånyo strejkat,
dyker det upp fyra araber, och han blir
fängslad och bortförd. Att Knud Holmboe,
alla riskabla möten till trots, ändå alltid till
slut blev skonad, berodde ju på att han för
varje gång lyckades övertyga araberna om
att han verkligen var den han utgav sig för:
han visade sig så hemmastadd i koranen att
han ibland fick förtroendet att leda bönen.
Egentligen blev han värre behandlad av
italienarna. Mot dem är han fylld av
bitterhet: deras krigföring tedde sig för honom
som den meningslösa grymheten. Men här
får man kanske läsa honom med någon
kritik. Han var en enkel, rättrådig,
osammansatt natur; det tycktes honom självklart att
de vita inte hade något att göra i det land
som tillhörde beduinerna. Men verkligheten
är ju något mer invecklad: var skall Italien
egentligen göra av den befolkning som inte
får plats i hemlandet? Man kan väl inte
gärna påstå att lapparna skulle äga rätt till
Sverige och indianerna till Nordamerika;
däremot är det självklart mycket illa när de
undanträngda behandlas med hårdhet eller
likgiltighet. Men krig är krig, och därför kan
det vara vanskligt att avgöra hur mycket i
Knud Holmboes skarpa anklagelser som är
berättigat. Att hans ärliga vrede ändå i
mycket har fog för sig torde dock vara svårt
att komma ifrån. Å andra sidan kan man inte
blunda för det faktum att han hade en viss
fallenhet att idealisera araberna. Ingenting
må vara förklarligare: de voro de
underlägsna, de voro dömda till nederlag, de förde
en heroisk kamp mot en mångdubbelt
starkare övermakt. Knud Holmboe såg dem i
deras yttersta hemsökelses stund, och
medkänslan vällde in över hans hjärta. Under
vanliga förhållanden hade han väl fått
fördela skuggor och dagrar litet jämnare än vad
han nu har gjort. Det är en ödets hårda ironi
att han, som trodde så fast på beduinerna,
till sist föll offer för en vanlig ökenrövare.

Men ändå fanns det väl i hans tro på
Orienten någonting som var sunt och
berättigat. Han hade sett hur den mekaniska
civilisation som nu härskar över hela den vita
världen gjort människorna alltmer rastlösa,
alltmer hetsade, alltmer glömska av
väsentliga ting. Det finns en liten historia om en
framstående arab som kom till Förenta
staterna och fick sig alla dess
märkvärdigheter förevisade. Han åkte vid något tillfälle
på en underjordisk järnväg, och hans
ledsagare påpekade att resan nu, tack vare en
nybyggnad som kostat några millioner
dollars, blivit förkortad med fyrtiofem sekunder.
”Vad ska vi göra på de fyrtiofem
sekunderna?” frågade araben. Knud Holmboe
skulle förstått honom. I Orienten hade han
mött en frid, ett lugn, en inre stillhet, som
tagit honom fången och som han saknade
i Europa. Han hade sett människor som inte
fruktade ensamheten. Han hade kommit
närmare de stora tingen, öknen, stjärnhimmeln
och evigheten. Han var en lycklig man.

                Gösta Attorps

Otroligt men sant



Aleko Lilius: Äventyr bland kinesiska
sjörövare.
Bonniers. 7: 50.

Den finsk-amerikanske journalisten Aleko
Lilius’ ”Äventyr bland kinesiska sjörövare”
är ett enastående reportage, en intressant,
hemsk och spännande bok. En klart och
skickligt skriven berättelse, bräddfylld av ett lind-

72

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0800.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free