- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
10

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Harry Martinson: Ut från hamn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


krassa ljud, som eliminera en god del av
evigheten. Nätterna komma och ta bort ljusets
dunkel, sikten blir god; man ser några ljusår
ut i rymderna. Ibland svindlar hela rymdens
kristall, då faller en meteorstjärna och rispar
vitt, som en nål i hysterisk hud.
Stjärnskotten sprängas och slockna högt, högt och
fortsätta osynliga och upplösta till stoft
sin väg ned genom atmosfärens underfulla
skyddszon.

Vinden kommer ibland och bluffar upp
några kvadratsjömil, men tröttnar och
erkänner tyst att den inte kunde bli någon
storm i natt. Morgonen kommer i alla fall
med kårar som soluppgången jagat upp i
Karibiska sjön. Frukosten är fisk vi fått på
lindraget som vi haft ute riggat på en lång
bom. Dess namn vet ingen. Den är bred som
två händer och två fot lång, matt tennvit,
med röda gälar och väldiga gula irisar. Den
är helkokt i fem minuter, sedan omedelbart
stekt på plåt i bad av olivolja, sedan
övergjuten med spädd, het vinicka och
uppstoppad med ris, ägg och likörproppar. En
mycket god fisk. Eldarna i skansen hade
varit värda att få den efter
fyratimmarshelvetet. Nu slöks den slarvigt under en
frukostträta om Venizelos och en annan
herre vid namn Pangalos.

Två bra bitar blev i alla fall över. En gav
jag Semmy, den andra till skandinaven;
själv knaprade jag på det stora huvudet, där
irisarna ännu stirrade kokta och utstående på
vita senskaft och vävnader som fiskhjärnans
ånga trängt ut ur huvudet. Det var storartade
aromer.

Efter frukosten skickades jag ned i
maskinrummet med mikro kafé som jag
omsorgsfullt lagat på turkiskt sätt i fyra löjligt små
koppar. Det var första gången på resan som
jag hade ärende här nere, och jag, som
umgåtts som wiper med S/S Poljanas stora
maskiner och höll dem så rena att de voro
en ära för Norge, jag stod nu här, och de
dumma idioterna omkring trodde att jag
beundrade. Trodde väl jag varit mässman i
greker alltid, visste inte att jag varit wiper
i S/S Poljana, där maskinrummet var som ett
rent stållemmat kapell helgat åt Watt,
blanksmärglat, preciöst, hederligt. —— Och de visste
inte vad jag tänkte: att detta maskinrum,
dubbelpropellrade S/S Ionopolis’, var en
kloakmaskin med smutsigt ansikte, flagiga
cylinderskydd, nedgrisade gejdrar, inrostade
excentrar. Vevstake efter vevstake kom fram
och visade sin skam, excentrarna försökte
gömma sina skivor, dölja dem i lätt ryckig
gång som skulle vara oljigt obesvärad.
Maskinerna skämdes. De drogo tåligt
propelleraxlarna, som båltjocka döko in i de långa
tunnlarna, vilka stålkyliga som katakomber
försvunno akter över under lastrummen. Där
inne i tunnlarna var grisigt och axlarna voro
gravrostade. I S/S Poljana låg axeln ren;
som ett blankt, tjockt silverspjut gick den
genom sin tunnel; ren och blank ända ut till
akterbottnen utanför vars vägg
bronspropellern slutligen och sist flög som en örn
nere i havet. Här i S/S Ionopolis lågo
tvillingtunnlarna bredvid varandra, obelysta,
fyllda av smutsigt mörker, den grekiske
oljaren gick in med en snål karbidlykta
och försvann långt där inne i tuben för
att smörja de aktersta bäddkopparna. Mina
herrar maskinisterna sutto uppflugna på
lejdarna och drucko sitt mikro kafé under det de
rökte sina sött parfymerade ”orient
dream”-pinnar; maskinrummet bullrade som en
jättetröska omkring oss. Det var skamlöst smutsigt
till att vara en långtradares maskinrum.

På skämt gick jag från vev till vev och
snuddkände dem allteftersom de döko upp
ur sina gropar, liksom jag så många tusen
gånger gjort på allvar som wiper, de tunga
vevarna brukade nicka som stora
elefanthuvuden, fram och tillbaka, fram och

10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free