Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OLLE HEDBERG
SÅNGEN ÄDLA KÄNSLOR
FÖDER...
Vår store sångare Egon Phalander var
alkoholist. Det sade alla människor, och de
sade sanningens ord. Men det var med Egon
Phalander, som det var med Jeppe på
Berget: Folk sade, att han söp, men de sade
inte, varför han söp. — Låt mig nu berätta
det.
Egon var ett barn av fattiga och enkla
föräldrar, men hans ursprung var icke desto
mindre sällsynt korrekt. Han var nämligen
född i en kyrka. Hans far hade varit
vaktmästare i en frikyrka i Sörköping. Kyrkan
var rätt stor och hade ett rätt högt torn; inte
så högt som statskyrkans, men ändå så pass
att det kunde dominera de kringliggande
tvåvåningshusen. Till och med om man
såg det mot brandgaveln av grosshandlare
Anderssons fyravåningshus, tycktes det som
om spiran med korset var i jämnhöjd med
skorstenarna. Tornet var klätt med plåt, som
var målad i en stark grön färg. Kyrkdörren
var även starkt grön, och samma färg hade
trästaketet kring den lilla trädgården. Inne
i den lilla trädgården låg ett hus, som sköt
ut som en flygel från själva kyrkan. På
nedre botten var en kyrksal, en trappa upp
en liten lägenhet för pastorn och en ännu
mindre lägenhet för kyrkans vaktmästare.
Där föddes Egon Phalander. Tonkonstens
gudinna stod vid hans vagga.
Egon var sina föräldrars enda barn. Av
sin mor ärvde han rösten och de stora vackra
ögonen, av sin far karaktären och den för
scenen mycket lämpade figuren.
I mera byråkratiska religiösa samfund
fordras for avancemang ett oklanderligt
förflutet. Inom den folkliga väckelsen har man
starkare känsla för de förlorade sönerna och
deras behov. Egons far var frälst från spriten,
från tomheten ute i världen och från mycket
annat. Han var ett levande bevis för trons
kraft och omvändelsens makt i
människohjärtat, och han var varmt avhållen av
församlingen: Grå och fårad men ovanligt ståtlig
gick han omkring i Guds hus, eldade kaminer,
sopade golv, sandade trappor och så vidare.
Hans ansikte utstrålade inre frid, hans sätt
var ödmjukt, ja, inte bara hans sätt, han var
ödmjuk i anda och sanning. Alla behandlade
honom kärleksfullt, men den kärlek man
ägnade honom, var släkt med den, som visas
beskedliga barn, en uppmuntrande, milt
nedlåtande kärlek. Den ödmjuke mannens längd
och ståtliga hållning gjorde det för alla
angenämt att behandla honom med den
formen av kärlek; de kände sig då liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
