- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
41

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Ivar Lo-Johansson - Vilhelm Moberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en stol med skyldighet att ”objektivt”
recensera alla tilldelta böcker? Om någon
fortfarande vill ha sådana recensioner kräver
det absolut en speciell begåvning och
läggning hos en recensent. Han måste kunna
förhålla sig relativt likgiltig, även då han är
utom sig.

Kritikerns liksom författarens betydelse är
i grund och botten en fråga om temperament.
Kritik av kritiken är detsamma som att
begära att en människa skall göra något over
evne
. Kan hon det är det bra. Men det enda
en författare kan fråga sig inför en
bokrecension är i allmänhet detta:

”Tycker kritikern allvarligt så? Är han
sig själv? Eller använder han sig bara av
en omskrivning?”

Är kritikern en kritiker, som vill något med
sin konst, ställer han samma fråga till
författarens bok. Bägge dessa prestationer, boken
såväl som recensionen som handlar om den,
kräver för att nå det högsta möjliga resultat
var för sig en kongenial form, och de kräver
också att deras respektive upphovsmän ger
sig helt och hållet. Men hästlassen av
normalrecensioner — likaväl som de av
normalböcker utan subjekt bakom — gör ingen
fågel glad.

VILHELM MOBERG

Den enda kritik som tjänar litteraturen utövas av dem,
som icke själva äro författare.


Den första frågan efterlyser diktarens åsikt
om litteraturkritikens existensberättigande.
Nu är svensk litteraturkritik inte någon enhet.
Den skrives av en massa människor, och
dessa människor äro naturligtvis varandra
mycket olika. Med tanke på denna differentiering
kan man inte säga, att den är så eller
så; frågan kan varken besvaras med ”ja”
eller ”nej”.

Jag skulle vilja uppdela vår kritik i två
stora huvudgrupper: de recensenter som
skriva en artikel för att behandla en bok, och
de som ta fram en bok för att få en anledning
och en förevändning att skriva en
artikel.

Den ena av dessa grupper äger
existensberättigande.

*



Recensionernas betydelse för författaren är
av indirekt art, i det den består i deras
inverkan på bokförsäljningen och därigenom
på författarens ekonomi. Erfarenheten torde
jag icke vara ensam om. Jag tror icke att
kritiken — hur nedgörande den än må vara
— kan beröva en verklig författare hans
förmåga. Givetvis fattar han det oåterkalleliga
beslutet att icke skriva en rad vidare,
men om någon vecka har han påbörjat en
ny bok. Den som bekämpar sin arbetslust
med sådan framgång, att han verkligen upphör
att skriva, torde ha misstagit sig om sin
kallelse.

Därmed är det ingalunda sagt, att kritiken
saknar betydelse för en författares produktion.
Om den inte kan inverka på förmågan
att skriva, så kan den beröva honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free