- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
56

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Stockholmsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


full av allvar och grace. Att säga att vi aldrig
haft en sådan berättare som Selma Lagerlöf
är inte precis att komma med någon nyhet:
det är ungefär som att konstatera att det är
kallt om vintern och varmt om sommaren.
Men det kan nu inte hjälpas att gamla
sanningar ibland stå så levande för en att man
måste upprepa dem på nytt. För varje bok
som Selma Lagerlöf ger ut tvingas man att
spekulera över vad som är hemligheten med
denna berättarkonst.

Men av dagboken får man också lära sig
en hel del om den unga flicka som en gång
skrev det första utkastet till den. Hon hade
det inte så lätt, hon var inte alltid så värst
lycklig.

”I gången innanför porten brukar jag
alltid stanna en liten stund. Jag knäpper
händerna inne i muffen och ber till Gud, att
professor Sätherberg, som är så skicklig och
lärd, snart måtte finna på något, som kan
böta mig, så att jag slipper gå och halta
genom hela mitt liv.”

Hon var blyg och tyst och själviakttagande;
och intrycken träffade henne med våldsam
styrka. ”Ja velle bare varne Selma, så att ho
int skulle sette å sture, som ho gör iblann
ulan vare pratsam å gla, när som ho kommer
te Stockholm”, sade Barnmaja, som hade
hört när fru Afzelius — dit flickan skulle —
sagt att Selma var så tråkig och inbunden.
Säkert var hon inbunden — hon trodde ju
inte alls att de hon mötte skulle tycka om
henne; och det är nu ingen upplivande tro
för en flicka. Och så hade hon ju så många
andra att vara tillsammans med och ge akt
på än dem som omgåvo henne i synlig måtto:
gestalter som bara hon kunde se och höra,
som kommo till henne som i en dröm och
tvingade henne att se och lyssna. På
borggården i Stockholms slott får hon ett slags
syn: hon ser en lång händelsekedja, där hon
själv är med, rullas upp.

”Jag var fullt vaken och visste om, att jag
höll moster Georgina i handen, och såg både
henne och alla de människor, som stod i kön
framför mig, klart och tydligt, och jag tyckte
inte, att det var trevligt alls att se mig själv
så där dubbel, utan jag tänkte, att om det
skulle hålla på länge, så skulle jag bli tokig.
Kanske att jag redan var det?”

Hon var fjorton år, men hon började redan
erfara något om den genialiska
inbillningskraftens vånda och lycka. Hon var inte
riktigt som andra barn. Kanske det till och med
var litet svårare än vad dagboken ger vid
handen.

Men det fanns också idyller; och här
är en:

”I går i skymningen satt jag och berättade
sagor för Elin och Allan. Jag satt mitt i den
lilla barnkammarsoffan, och kusin Elin satt
på min ena sida och kusin Allan på den
andra, och de lutade sig intill mig, och vi
var så fina vänner.

Bäst som jag höll på att berätta, kom
moster i dörrn. Hon ämnade kanske fråga
om vi inte ville ha lampan tänd, men när
hon såg, att Elin och Allan satt där så stilla
och hörde på sagor, så nickade hon bara åt
oss och stängde dörrn.

Men om en liten stund öppnade hon den
på nytt, och då hade hon morbror med sig.
Det var inte riktigt mörkt ännu, och
dessutom trängde det in ljus från de långa
raderna av gaslyktor ute på Centralplan, så
att moster och morbror kunde gott se oss.
Och jag tror, att de tyckte, att Elin och Allan
var bra söta, där de lutade sig intill mig och
var så ivriga att höra hur det skulle gå.

När morbror kom blev jag så generad att
jag avbröt mitt i meningen, men han sa
ingenting alsl, han heller, utan gick sin väg
om en stund. Jag har talat om sagor för
kusinerna varenda kväll hela denna veckan.
Det är ju litet barnsligt förstås.”

Egentligen var det ju inga märkvärdiga
ting Selma Lagerlöf upplevde i Stockholm,
men så som hon berättar dem få de ett slags
oefterhärmligt fint behag. Hon går på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free