Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Recensioner - Artur Lundkvist: Upproriska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bidragit till att skärpa hans syn i många
avseenden och den utgör kanske till en viss
grad förutsättningen för den motsatsernas
högspänning som ständigt utmärkt honom.
Han har inte kunnat finna naturlig utlösning
och utvinna harmoni ur sin böjelse som
exempelvis Whitman kunde det. Hos Gide
har denna abnormitet lett till en art av
klyvnad mellan sinnena och intellektet som
inte är helt tillfredsställande.
Ett par år efter ”Falskmyntarna” utkom
Aldous Huxleys ”Kontrapunkt”. De båda
böckerna uppvisar så många paralleller att
det inte kan bero enbart av en tillfällighet.
Även Huxley har infört sig själv som en
dagboksskrivande författare i sin roman: den
mycket intellektuelle Philip Quarles, som
även han grubblar över personlighetens enhet
och diskuterar romanen som konstform: han
vill komponera en roman som musik, använda
sig av modulationer, kontrapunkt. När Gide
inför en framställning om djuphavsfaunan,
som själv alstrar sitt ljus nere i oceanernas
mörker, motsvaras detta hos Huxley av några
reflexioner om marulkhonorna som bär
hannarna med sig som parasiter på sina egna
kroppar. Men Huxleys beroende av Gide
spelar ingen större roll, därtill är han en
alltför begåvad och innehållsrik författare.
Någon övertygande romanförfattare är han
dock icke: han har för lite instinkt och för
mycket av samma egenskaper som Gide.
Likväl kan han skapa människor som kanske
inte är riktigt levande men dock ohyggligt
suggestiva, och hans fantasi frambringar med
lätthet effektfulla scener, dock alltid en smula
arrangerade, utspekulerade. Hans smak för
spiritualiteter blir ofta nog störande, det är
tydligen ett slags lyte hos honom, och han
inser det själv så klart att han kan formulera
en så träffande självkritisk sats som denna:
”Att vilja vara lustig, det var just hans
förnämsta litterära fel.”
I ett av sina brev till Huxley har Lawrence
betecknat ”Kontrapunkt” som den mest
fruktansvärda bok som skrivits av och om
efterkrigsgenerationen. Om folk bara förstod den
skulle den vara en oerhört modig gärning
och väcka långt större förtrytelse än ”Lady
Chatterley”, menade Lawrence; men själv
stöttes han tillbaka av den fruktansvärda
obarmhärtigheten i Huxleys roman: för sin
del ville han det positiva. En tvivlare, en
kritisk ande, en bittert skarpsynt negativist:
det är vad Huxley är. Allt det positiva i sin
bok har han lånat från Lawrence och
rättvisligen lagt i munnen på den Mark Rampion
som skall föreställa just Lawrence. För övrigt
är det en enda uppgörelse med en rad
representanter för de nutida så kallade högre
klasserna, skriven i äckel och förtvivlan.
Även om han själv lider av samma sjukdom
vill inte Huxley dölja hur sjuk hela denna
värld är: tomhet, hyckleri, cynism, nihilism
är alla dessa människors kännetecken. De tre
mest renodlade exemplaren är Burlap, Lucy
Tantamount och Spandrell. Burlap påstås
vara ett porträtt av Middleton Murry: en
man med tomma ögon, med en
självsuggererad entusiasm för allt ”andligt” men
förakt för allt kroppsligt, och samtidigt full av
krypande lystnad, ”en slags flygande snigel”,
som Rampion så träffande kallar Shelley.
Lucy Tantamount som säger sig ”slå ut i
full blom i en bakugn” är en ytterlighetstyp
av den moderna kvinnan; hon har lärt sig
att kallt njuta av sensationer, hon prövar
alla retelser intill äckel och söker sig som
högsta raffinemang tillfälliga förbindelser i
hotellrum hyrda på en timme; hon önskar
sig tillbaka till det gamla puritanska tvånget
för att kunna njuta av överträdelsens pikanta
smak. Missbrukad frihet, missförstådd drift!
”Den moderna sedeslösheten är bara
avigvänd kristendom, asketismens förakt för
kroppen uttryckt på ett annat sätt”, säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
