Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Januari 1933
- Olle Hedberg: Sången ädla känslor föder... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sången ädla känslor föder
(Forts. fr. sid. 28.)
krut. Egon blev mycket orolig. I en form, som
tydligen varit utmärkt väl avpassad för hans
fattningsgåvor, hade han en gång fått lära sig, och lära sig
så pass väl, att det åtminstone vid ett par tillfällen
under ett par sekunder varit alldeles klart för
honom, att det finns en översinnlig värld, ett idéernas
rike, en renhetens och sanningens hemort. Nu
återstod av denna kunskap endast ett dunkelt minne,
ett obestämt samvetsagg: Det är orätt, orätt, orätt.
Hela livet är en enda lång synd.
Som man torde erinra sig vann Egon Phalander,
då han slutligen gjorde sitt första framträdande på
konserttribunen, en enorm framgång. Han körde upp
som en raket. Han blev genast en publikgunstling,
det fastslogs nästan enhälligt, att han var en
gudabenådad sångare. Fru Bergströmer fick från den
dagen ett orubbligt anseende som framsynt mecenat,
som en verkligt fin och genomkultiverad
musikmänniska.
Kammarna växa ju fort på tupparna. Egon
kråmade sig ganska mycket efter sin framgång. Han
gick visserligen i den älskvärda genren: kysste på
hand, omfamnade, klappade framräckta händer och
fjantade på skilda sätt. Men under all älskvärdheten
märktes ett tydligt ledmotiv: Här är Jag. Här är
Egon Phalander, charmören och sångaren, icke ett
spår uppblåst av sin enorma, oerhörda, exempellösa
succé. —— Kanske lurade han många vid personliga
sammanträffanden, men framsläppt i intervjuer i
dagspressen och veckotidningarna lyste fåfängan
igenom på ett särdeles påtagligt sätt. Måhända
hjälptes han av journalisterna in på sanningens väg:
Mina framtidsplaner... Min konst... Min sång...
Som Konstnär anser Jag... Egon Phalander gick
till och med så långt, att han på grund av sin
vackra och välutbildade röst ansåg sig manad att
med stor självsäkerhet göra uttalanden även om
politik och skulptur.
Fru Bergströmer fann Egon löjligare än någonsin,
och hon lät honom också vid ett par tillfällen höra
det. Men fastän fru Bergströmer såg på sin
skyddsling så kyligt och fördomsfritt, för hans tragik, för
det ångestfullt hysteriska i hans pladder och
åthävor hade hon ingen uppfattning.
Egon hade alldeles tappat den inre balansen, och
stöd kunde han inte finna någonstans. Endast
alkoholkonsumtion gav tillfällig jämvikt. För fru
Bergströmer var han rädd, tant och farbror Johansson
behandlade honom visserligen kärleksfullare än
någonsin, sedan han blivit så berömd, men deras
aktning för hans celebritet var så stor, att de utan att
vilja det skapade ett främlingskap. Det värsta slaget
för Egon var dock, att Harry, den duktige, begåvade
Harry, som han alltid sett upp till, fosterbrodern,
vars översitteri varit så tryggt att ha, han helt enkelt
rullade sig i stoftet. Nu när ingen tävlan längre var
möjlig, försvann avunden, och Harry var så stolt
över, att han fick gå ut och gå med Egon, att han
ivrigt och beskäftigt ringde återbud till sin fästmö.
Ohyggligt misslyckat var Egons försök att få hjälp
ur barndomsminnena. Han företog en liten resa till
Sörköping kanske i främsta rummet för att få visa
sig i sin nya glans för gamla vänner och gamla
välgörare, men också i hemligt hopp att i Sörköping
återfinna barndomens själsro. Men vännerna från
fordom kunde han inte hitta, och de gamla
välgörarna voro döda så när som på två. Den ene av
dem hade varit stadsfullmäktiges vice ordförande
och satt för ögonblicket häktad på grund av
mångåriga förskingringar. Utredningen väntades ta lång
tid. Det återstod alltså endast en visitabel välgörare,
och besöket hos honom blev inte vidare trevligt.
Det hade gått utför med den frireligiöse
diversehandlaren, som en gång varit mecenat. Han led
ingen nöd, långt därifrån, men var inte längre den
pamp, han en gång varit. Egon mindes honom som
en fet, rödlätt farbror, och han återfann en
hopsjunken, vithårig gubbe. Och glansen av rikedom
och makt —— var fanns väl den? Egon hade sett
andra syner, vant sig vid andra seder och fått helt
andra pretentioner. Den en gång så store mannen
satt och petade sig i näsan under hela samtalet!
Och själva miljön var ju fruktansvärt vulgär! Och
hans fru upprepade oupphörligt: ”Jag minns allt
Egons mor. En så bra skurgumma finns det inte
nuförtiden i hela stån. Jag kommer så väl ihåg den
stora salen, som vi hade i vår förra våning; den
skurade gamla Fia hundrade gånger så visst som
en. Hon tyckte, det var ett gräsligt golv, det sade
hon jämt. Men rent blev det, det måste jag säga.”
Då den gamla frun sade detta, såg hon illistigt
belåten ut. Hon tyckte inte om, att Egon kom där
i fina kläder och var en berömd herreman. Hon
hade tre barn, och ingen av dem hade blivit något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0086.html
