Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Erik Asklund: Fullsatt spårvagn. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
—— Får jag be om avgiften, sade han.
Kvinnan såg upp, det kom något förvirrat
och hjälplöst i hennes ansikte, hon for med
blicken fram och tillbaka som om hon sökte
något. Konduktören hörde henne mumla:
—— Min väska ...
Så grep hon konduktörens arm, lutade sig
fram mot honom och viskade:
—— Får jag vänta ett tag? Jag har en
väninna, som skall möta mig vid några håll
platser längre fram. Hon betalar för mig .. .
Konduktören tänkte efter en stund.
——Ja, sade han sedan. Bara det inte
kommer någon kontrollör så . .. Då måste ni
stiga av ...
Kvinnan nickade. Märket på hennes hals
glödde. Hon hade blivit märkbart orolig,
vred sig fram och tillbaka. En tjock herre
med glasögon klev in och satte sig bredvid
henne. Han såg nyfiket på henne, verkade
en smula närsynt och kröp inpå henne med
sina blickar. Märket på halsen hade fångat
hans intresse. Så upptäckte han kvinnans
underliga utseende och blev märkbart oroad
och förvirrad. Det hela såg riktigt komiskt
ut. De båda flickorna på sätet mittemot
böjde sig fram och fnissade.
Några hållplatser längre bort reste sig
kvinnan och såg ivrigt ut genom fönstret.
På refugen stod en massa folk. En bil hade
stannat jämsides med spårvagnen. I den satt
en man, barhuvad, nedhukad över ratten;
hans ögon foro spanande över passagerarna,
som stego av och på. Konduktören upptäckte
honom just som spårvagnen satte i gång. Det
var samma man, som rusat efter kvinnan med
revolvern i handen. Nu förföljde han henne.
Konduktören såg på kvinnan. Hon hade
inte märkt mannen. Hon satt hopkrupen i
sitt hörn med sänkt huvud och höll den
sönderslitna kragen på sin kappa tryckt mot
halsen. De båda flickorna hade stigit av och
deras platser intagits av två äldre kvinnor,
som förde ett lågt samtal med varandra och
då och då gav kvinnan framför dem en
menande blick. Kvinnan hade nu fångat hela
vagnens intresse. Man vred och vände på sig,
viskade och pekade. Och de nya, som stigit
på, blevo mycket snart uppmärksammade på,
att något ovanligt förestod. Det fanns de,
som voro fräcka nog, att när en plats
bredvid eller framför henne blev ledig, flytta sig
för att på nära håll kunna iakttaga henne.
Hon satt fortfarande hopkrupen i samma
ställning. Då och då slöt hon ögonen och
drog ett djupt andetag. Vid varje hållplats
reste hon sig till hälften upp och såg ivrigt,
spanande ut genom de immiga fönstren. Det
var sent på eftermiddagen. Lyktorna hade
börjat tändas, trafiken växte i styrka och
omfång. Inne i vagnen tändes lamporna. Ute
regnade det. Folk kom in med våta kläder,
som snart började ånga i värmen, vagnen
ryckte och slängde. Alla voro tysta. Det var
som om man väntade på något, som skulle
hända.
Ute på plattformen stod konduktören och
funderade hur han skulle varsko kvinnan för
den förföljande mannen. Denne höll
fortfarande jämn fart med spårvagnen,
bromsade in vid varje hållplats och såg noga efter
att inte kvinnan skulle upptäcka honom. Han
satt gömd i bilens mörker, ansiktet var
knappt skönjbart bakom ljusfånget från de
starka, strålkastarna. Men då och då föll
ljuset från butikernas fönster in i bilen och
upplyste hans ansikte. Det var en liten mörk,
svartmuskig man, håret hängde ned i pannan,
ögonen glödde hotfullt. En utlänning, tänkte
konduktören, där han stod på plattformen
och spänt iakttog honom. Plötsligt kände han
att han blev kall. Mannen i bilen hade tagit
fram något ur sin ficka. Han lyfte långsamt
handen. Något glimmade till. Det var
revolvern. Konduktören drog sig långsamt
baklänges in bland passagerarna och gick in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
