Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Sigurd Hoel: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av tidigare oberörd natur. Hans sista bok,
”Ørnen fra Nupflåget”, handlar, som namnet
antyder, om en av de få kvarlevande örnarna
där uppe. Älskare av Bengt Berg komma icke
att bli besvikna om de läsa Carl Schøyen.
Det gamla och alltid aktuella problemet,
förhållandet mellan generationerna, har givit
stoff till Kristian Elsters och Nini Roll
Ankers romaner.
Kristian Elster: ”Fugl Føniks” handlar,
kan man säga, om den oundvikliga bristen
på förståelse generationerna emellan, Nini
Roll Ankers ”Enken” om försöket till
förståelse. Elster finner en resignerad tröst i
tanken om ett slags betingad rättvisa eller,
om man så vill, i ett slags orättvisans
reguladetri. Samma grad av orättvisa, som nutidens
ungdom gör sig skyldig till i förhållande till
den åldrande generationen, gjorde denna pä
sin tid sig skyldig till gentemot den ännu
äldre generationen.
Nini Roll Anker, som i sin bok kommer
in på homosexualiteten inom den unga
generationen, pekar i grund och botten på
samma svårigheter —— om än av mera
indirekt art. Den fullständiga förståelsen
mellan generationerna kan aldrig uppstå. Ty
ungdomen ser framåt och icke tillbaka.
Ronald Fangen utgav en stor roman i två
delar: ”Duel”. Huvudpersonen, den svage
mannen som tryckts till jorden av andras
välgärningar, är klart uppfattad, tecknad med
många små drag, som förena sig till ett
psykologiskt sammanhang. Romanen är för
bred och verkar i vissa avsnitt lös och
tillfällig. Såtillvida är den underlägsen ”Noen
unge mennesker” — i mitt tycke Fangens
bästa arbete.
Det kan icke förnekas: många av höstens
romaner, till och med de bättre, verka en
smula lösa och tillfälliga.
Beror det möjligen på att våra författare
i ögonblickets uppgående i den egna
personligheten glömma det djupa sammanhanget
mellan människans karaktär och hennes öde?
De gamle uppmärksammade detta
sammanhang mycket väl. En stor del av de gamla
stora romanerna gå ut på att visa just detta
sammanhang.
 |
| CORA SANDEL |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
