Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Fredrik Böök: Bruce Lockhart, politisk agent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommission med underhusets talman i spetsen
anlände till Moskva samtidigt med Lockhart,
och den blev mottagen med jättelika
festligheter, som ypperligt beskrivas. Under en av
banketterna satt Lockhart vid sidan av en
rysk sjöofficer, som blev kallad till telefonen
och icke återvände till sin plats. Han hade,
visade det sig, blivit uppringd av sin
älskarinna, hustrun till en högre ämbetsman i
Petersburg, som önskade meddela honom att
förbindelsen dem emellan kunde betraktas
som avslutad; och sjöofficeren svarade genom
att på stället, ännu med telefonluren i handen,
skjuta sig en kula för pannan. Det gjorde ett
starkt intryck på den unge brittiske
vicekonsuln, och man förvånar sig inte över det.
Många andra scener ur det ryska livet grepo
honom djupt. Han berättar förträffligt om de
nattliga slädfärderna till zigenarna i Streilna
utanför Moskva, och för den musikaliska
romantiken var han tydligen mycket känslig.
Allt det vilda, underjordiska, laglösa i det
ryska nöjeslivet blommar upp i dessa sidor;
Lockhart förstod sig på moskoviterna och
deras breda natur. Han umgicks också i
intellektuella bohemkretsar och bland
revolutionärer av den mera ofarliga sorten; klockan
tio varje kväll samlades de kring samovaren
och diskuterade den kommande revolutionen
så ivrigt, att varje morgon fann dem i djup
sömn. Lockhart försäkrar, att tsaren skulle ha
suttit kvar på sin tron, om icke kriget kommit.
Att kriget var på väg märktes på olika
sätt; de engelska parlamentarici, åtföljda av
en amiral, voro just inga fredsduvor.
Sommaren 1913 hade Lockhart besök av
general Henry Wilson och militärattachén vid
ambassaden i Petersburg; Wilson sysslade
mycket med beräkningar över
styrkeförhållandena i ett kommande krig och hyste den
meningen, att den franska armén var fullt
jämnstark med den tyska, och att den
ryska armén följaktligen skulle fälla utslaget
till Frankrikes förmån. Vad Lockhart själv
menade i frågan, talar han icke om. Hans
opinioner voro tydligen redan nu ganska
högt uppskattade, ty då efter världskrigets
utbrott den engelske generalkonsuln
återvände hem på grund av sjukdom, fick den
tjugusjuårige vicekonsuln överta posten. När
han kallades till Petersburg för att konferera
med ambassadören, sir George Buchanan,
kände han sig ytterst osäker, men till sin
överraskning blev han mött med livligt
erkännande. Hans rapporter befordrades
alltid vidare till London och inbragte honom
tacksamhetsskrivelser från sir Edward Grey.
Vid denna tid var han också betydligt
mera stadgad, såsom han nästan med
förvåning konstaterar, då han tecknar sitt
självporträtt. Han hade ingått giftermål med en
australisk dam, och med sin vanliga
blygsamma sanningskärlek anmärker han, att
äktenskapet och hemlivet hade en fördelaktig
inverkan på honom, ehuru han förvisso var
den sista person en kvinna borde välja till
make. Tills vidare gick allt väl. Med stor
energi ägnade han sig åt sina plikter, och
säkerligen kunde han lämna tillförlitliga
nyheter, ty han hade försänkningar inom
många olika samhällslager. En intressant
scen visar oss Rasputin på en nattrestaurang
i Moskva; han uppträder så skandalöst, att
han blir anhållen och förd till polisstationen.
Men följande dag reste han till Petersburg,
och inom tjugufyra timmar var den
polischef, som behjärtat tagit ansvaret för hans
oskadliggörande, avsatt från sin post. Detta
var det enda tillfälle, då Lockhart
personligen mötte Rasputin. Vittnesmålet saknar
icke värde, ty autentiska och opartiska källor
äro icke lika vanliga som legender och rykten.
Luften i Moskva blev allt tyngre, och till
slut kom revolutionen, den första. Lockhart
lämnar ingen i tvivelsmål om vad som var
revolutionens orsak —— det var kriget —— och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
