Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1933
- André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talar de vuxnas språk med dem. För dem
är hon en svårförstådd författare, och det
smickrar dem.
Jacques Chenevière har skildrat hennes liv
på ett enkelt och betagande sätt; det är
ett nöje att i hans biografi återfinna de
numera klassiska personerna i detta
”Bibliothèque Rose”, där, som han själv spirituellt
anmärker, ”icke allt är rosenrött”.
*
Henri de Montherlant, en av
efterkrigstidens främsta författare, har de senaste åren
icke låtit höra av sig utan dragit sig tillbaka
i en frivillig landsflykt till Afrika och
Spanien. Nu gör han äntligen sitt
återinträde bland oss, vilket är glädjande. Han
representerar ett ytterst personligt kynne och
en absolut säregen stil, något hårt, märgfullt,
ett språk, som präglas av latinsk
koncentration och romersk kraft, en blandning av
kärvhet, högdragenhet och ömhet. Hans stil
är, liksom Barrès’, en musik, full av
dissonanser.
Den bok med vilken han gör sitt
återinträde heter ”Mors et vita” (Grasset). Den
utgör en samling essayer. Den första, ”Chant
funèbre pour les mörts de Verdun”, är
redan ryktbar och har vunnit erkännande av
män så vitt skilda som Hindenburg och
Poincaré. (Detta berättar Montherlant själv,
icke utan stolthet.) Nästa essay, ”Un petit
juif à la guerre”, är både märklig och
beklämmande. Märklig enär berättelsens enkla
ton och dess uppriktighet tjusa, beklämmande
emedan de starka fördomar, som förgifta den
gryende vänskapen mellan en ung jude och
en ung kristen, äro skrämmande. Både med
avseende på författarens goda vilja och hans
oförmåga att förstå vad en jude verkligen
är, påminner denna berättelse om Lacretelles
”Silbermann”. Det fel båda dessa författare
 |
| JACQUES CHARDONNE |
begå är att de söka olikheterna, men glömma
likheterna.
Boken slutar med ett vackert tal till de
tyska studenterna: ”Som ni veta förklarade
grekerna på Homeros’ tid, att de icke kände
något hat, när de slogos; men icke nog med
detta. När Akilles dödade Lycaon, sade han
till honom: —— Dö, min vän!” Det ligger
något stort i sådana känslor; men jag finner
dem likväl en smula sökta. Men det betyder
föga. Montherlant är en stor författare av
samma stolta och starka ras, som frambringat
Chateaubriand och Barrès.
*
Jag har en god vän, en engelsk kritiker,
som påstår, att när en fransk författare inte
vet vad han skall ta sig till, så skriver han
en bok om Gide. Det är nu något överdrivet,
men man kan å andra sidan omöjligt undgå
att frapperas av den mängd studier över
Gide, som ges ut för närvarande. Efter
Schwobs, som nyss kommit ut, har nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0117.html
