Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1933
- Margit Abenius: Spiseln är kall och kantig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fläckvis belyst, inre landskap som Diktonius’ dikt
gör sina jaguarsprång och hans
motströmsfiskar, laxarna, sina ”skratthopp i solskenet.
Vem hoppar i forsen?
vem skrattar i sin strid?
Över sammanbrakande stockar
glider vi
som blixtar i solljuset.
Hala? — allt, allt! —
dina klumpiga händer mänska
är långsamt drumliga.
Se regnbågen
i stänket som vi piskar upp
med våra stjärtar.
Om dessa motsträviga laxar i regnbåge
och sol snabbt låter oss känna det andliga,
halt, svårfångat och glidande, mellan våra
fingrar, så vill Enckells dikt fasthålla de
tunnaste nervsensationerna, den finaste
rörelsen. Han hämtar sina analogier från allt som
är sprött och flyktigt, mjukt och sömnigt,
omedvetet och nyvaket. Gräshoppan, myggan,
flugan, mullvaden, musen, igelkotten, första
sommarns kalv, skogens hare, den rödbrusiga
räven, det låter som en andersensk
fabelvärld, men det är idel översättningar av
nervtillstånd och primitiva känslor, allt ytterst
egocentriskt. Själva det yttre måste hos en
skald med sådana aspirationer vara
utomordentligt säkert, ja exakt och precist,
återgivet :
Tordyvelsblå vräka sig molnen i hettan.
Ett litet sandkorn blixtrar till av sol.
Ranunkeln blommar slapp och medvetslös på ängen.
Blott nässlan trycker sig intensivare mot stenfotens
brännande yta.
Strofen innehåller naturdetaljer som varje
människa omedelbart fattar. Tordyvelns
svartblå färg, tordyvelns klumpigt vältrande
rörelser —— åskmoln, tunga, laddade. Ljusets
blixtrande intensitet är gripen i nästa rads
mikroskopiska bild; lika aktuell och intensiv blir
hettans dövande slapphet i ranunkelbilden.
Ändå är det något nytt, något
”modernistiskt” i dikten. Det är nytt att springa över
från de väldiga molnen till det lilla
sandkornet. Strofen vill fasthålla ett enstaka
ögonblick. Den gör det genom isolerade yttre
naturdetaljer. Varje bild, känsligt
inregistrerad, ökar förnimmelsens skärpa och något av
skorpan kring en alldaglig upplevelses
all-daglighet brister.
Hos de finländska modernisterna finner
man mycket av det som kallas själ, och en
naturlig begåvning för expressionism i själva
temperamentet. I Sverige anklagas
modernismen ofta för oandlighet. När ett litet barn
första gången stöter sig på en spis och erfar
dess kantighet torde man kunna tala om en
primitiv och omedelbar upplevelse. Lika
färska, nakna och råa vill dessa primitivister
ge sensationerna. När detta lyriska
uttryckssätt för några år sedan var nytt, måste man
utan tvivel ställa in sin mottagningsapparat
på ett nytt sätt för att nås av de ordvågor
och associationsböljor som svepte över
medvetandet som ”breda, mjuka vindar” eller
långa dyningar. Men nu, när omkopplingen
är klarad och apparaten fungerar och
publiken är van, börjar man längta efter något
innehållsrikare. Vi kan programmet. Just
därför att vi börjar bli vana kräver vi mer.
Martinson har tidigare i denna tidskrift
publicerat ett prosalyriskt stycke ”Om sjöar”.
Hans sjöar är inte vanliga sjöar,
resebeskrivningssjöar, det är dunkla eller klara eller
glimmande punkter i medvetandet med en
aura omkring. Det är känslobetonade, rika
föreställningar, sjöar som inte finns till för
någon annan. Hos Martinson läser man ofta
något mellan raderna och känner att han
söker sig fram mot något nytt. Aspirationerna
och det ännu outsagda tjusar hos honom. Men
Martinson kräver nog en mjuk avspänning
hos läsaren, ett litet uns av förmåga att
försätta sig i dunkelt och drömmande tillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0127.html
