- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
40

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Hugh Walpole: Brev från London

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


under hemsökelsen att vara författare till en
succébok. Säkert var det många gånger som
han önskade att hans ”Lady” fått ligga
begravd djupt i familjen Garnetts arkiv. Icke
förty fortsatte han oförfärat, och med ”The
Sailor’s Return” skapade han sin enligt min
tanke bästa bok före den nu utkomna, helt
och hållet personligt präglad, om men ändå
osentimental, modig men därför icke
utmanande. Under de år som gått sedan hans
första framgång har han förstått att intaga
en påfallande stillsam attityd. Han har
aldrig, åtminstone aldrig offentligt, tagit del
i någon litterär strid, och han har försmått
att bli upptagen i någon viss grupp eller
skola. Liksom Ian Forster har han satt sig
ned att skriva endast när han känt sig manad
därtill och väntat på uppslagen, tills de
kommit till honom.

Icke desto mindre tror jag att hans
betydelse på sitt lugna sätt varit lika stor som
James Joyces, T. S. Eliots och D. H.
Lawrences. Det har bara inte varit samma slags
inflytande. Det har inte förmått människor
att skriva på ett nytt sätt, och det har inte
varit bärare av nya idéer. Garnett har varken
fördömt eller höjt till skyarna och har aldrig
fyllt luften med veklagan och jeremiader
över den mänskliga naturen. Han har, synes
det mig, visat sig överhuvudtaget föga
intresserad av den mänskliga naturen. De figurer
han valt att behandla i sina böcker ha
förblivit figurer snarare än typer, och det är sin
egen värld han utforskar, en värld som alltid
är ganska avlägsen från den vanliga.

Och nu i ”Pocahontas” har han funnit sin
egen värld i det förflutna. Jag har sett att en
kritiker klagat över att ”Pocahontas” i
Garnetts framställning påminner mera om en av
de för denne författare typiska gestalterna
än om den historiska Pocahontas. Men mig
förefaller det som om en del av bokens
tjusning ligger just däri, att huvudpersonen både
är författarens egen skapelse och en sant
skildrad historisk figur. Man har kallat
Garnett sentimental, och det är alldeles
tydligt, att han i denna bok är förälskad i sin
hjältinna, men är nu det ett sådant brott?
Vi ha på de senaste tio åren haft så många
författare som hatat de av dem själva skapade
figurerna, som förföljt dem med illvilja,
dragit ned dem genom sin oblyga
nyfikenhet. Men en av anledningarna till att jag
beundrar Garnett så oerhört är att han icke
skäms för sina känslor eller är rädd för vad
andra människor kunna tycka, och särskilt
här i denna bok har han så fångats av denna
av honom själv skapade värld, att man kan
se honom gå omkring där, helt och hållet
omedveten om allt som händer i den yttre
världen.

För övrigt har det nya årets största succé
varit Michael Arlens framtidsvision, ”Mans
mortality”. Michael Arlen har varit de
engelska recensenternas strykpojke ända
sedan han skrev ”Gröna hatten. Han liksom
mr Garnett —— fast på ett helt olika sätt —-
har fått lida för en enstaka boks stora succé.
Denna succébok blev i hög grad förlöjligad.
Den blev en symbol för billig och ytlig
affektation, och likväl har Michael Arlen
skrivit några av de bästa moderna novellerna
i England. Felet med honom var, att han
valde att skriva om en värld som endast var
en övergångsfas och innerst inne saknade
verklighet. I sin nya bok visar han, att han
kommit in på en ny väg. Han har alltid varit
något som nuförtiden är mycket sällsynt ——
en utmärkt berättare, och det kommer han
alltid att förbli. Men i ”Mans mortality”
visar han dessutom prov på verklig poetisk
fantasi. Då och då, särskilt i dialogen,
framträda hans gamla taskspelarkonster, men
dessemellan finras sidor av glänsande
stilkonst och rik fantasi som ge vackra löften
om vad som komma skall i hans produktion.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free