Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Ida Elisabeth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IDA ELISABETH
Sigrid Undset: Ida Elisabeth. H. Aschehoug & Co., Oslo 1932.
Recenserad av GÖSTA ATTORPS
Det har på sistone klagats mycket över den
svenska kritikens ondska: den har tagit med
hårda händer på debutanters och grånade
författares verk, den har varit fräck och satirisk
och oförstående. För den som själv är part
i målet är det naturligtvis svårt att yttra sig
med önskvärd objektivitet — det visa ju
redan angriparnas inlägg. Men ett är säkert:
den svenska kritikens verkliga synder äro av
rakt motsatt slag. Den har brukat de stora
orden, superlativerna, så ymnigt att de inte
längre betyda någonting — och hur många
av oss äro härvidlag alldeles utan skuld?
För den läsare som är van vid de gängse
recensionernas blomstrande språk måste ju
ett enkelt konstaterande av talang numera te
sig som en förtäckt anklagelse för stupiditet.
Det har utnämnts generaler som i en
sydamerikansk armé — kan det då vara någon
ära att vara en duglig kapten? Det har
ordnats fackeltåg för celebriteter som nog
kunde behöva den fulla nattsömnen — kan
man då tänka sig något mer utsökt ohövligt
än en nykter välgångsönskan, utsagd i det
gråa morgonljuset? Det måste till slut gå för
publiken som för männen i den gamla sagan:
vallpojken hade så många gånger lurat dem
med sitt ropande att vargen var på platsen,
så när den väntade äntligen infann sig ...
Vore ”Ida Elisabeth” en bok av en hos oss
mindre känd författarinna, skulle det nog ha
sina svårigheter att få folk att tro, att den är
något annat än de goda eller kvicka eller
vederhäftiga eller likgiltiga romaner som
alla i tur och ordning fått mottaga det första
priset.
Sigrid Undset är inte den största artisten
av dem som skrivit romaner i Skandinavien,
men när allt lägges till allt, så står hon väl
ändå främst. Vem skulle kunna göra henne
rangen stridig? Hon har sett mest och
begripit mest. Hon har mest av allvar, mest
av kraft. Hon spänner över det största
registret. Hon är så fullvuxen som väl bara
en kvinna kan bli det — i mänsklig
erfarenhet, i smärtsamt vetande, i djup kunskap.
För att skriva en roman som ”Ida Elisabeth”
fordras det några sällsynta ting: det fordras
bland annat att man skall ha mod att se all
sanning i ansiktet; det fordras också att man
skall ha vilja att så hederligt man kan rätta
sitt handlande efter den sanning man insett.
Ida Elisabeth är en kvinna som råkat in i
ett olyckligt äktenskap och som sedan, livet
ut, får bära den börda hon själv dragit ihop.
Hennes make är en infantil typ, inte ond och
inte heller god, bara blottad på allt som har
med allvar och ansvar att göra. Han är sedd
och beskriven med en oviljans och föraktets
förfärliga skarpsynthet; det finns inte en
svag punkt hos honom som undgått Sigrid
Undset. Och dessa Braatøs — hans föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
