- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
48

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Ida Elisabeth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


och syskon –— äro lika levande; här finns
det —— över hela linjen —— en rent etsande
skärpa i psykologien. Det är höjt över allt
beröm: hur skulle det gå att göra det bättre!
Ingenting är godtyckligt, på en höft; allt är
som det skall vara. Det är ett idealistiskt hem
man ser in i, med vackra känslor, och sång
och musik, och många smeknamn, och många
kuddar kring den främmande i soffan, och
omedveten slughet och mycket självbedrägeri,
och många ädla och kvalmiga
familjeskådespel, och barn som det aldrig blir något av;
och i detalj efter detalj, med ord och scener
som stanna i minnet, går denna
människoskildring framåt, och för var sida vet man
det: detta är sant, det var så, så gick det till.

Mot familjen Braatø står Ida Elisabeth:
det var hennes olycka att hon blev gift med
en av dem. Men det var hennes eget fel;
Sigrid Undset vet det, och hon vet det själv.
Hon vet också att det är som hennes
försupne far brukade uttrycka det: det som man
skriver på i fyllan, får man betala när man
blivit nykter. Hon försörjer sig själv, sin
man och sina barn. Hon är inte mild, hon är
inte älskvärd, hon säger inga söta ord. Men
hon håller inne med de hårda, och hon
arbetar sig igenom dag för dag. Frithjof,
mannen, kan hon ju inte kasta över bord —
fast hon kanske skulle det ——; är han löjlig
och motbjudande, så tycker hon ändå på något
sätt synd om honom —— hon har ett slags
föraktfullt medlidande med hela släkten.
Men så visar han sig då som alltför mycket
av en våt trasa, och nu går hon sin egen väg.

När bokens andra del börjar, är hon
bosatt borta på Östlandet; hennes
syinrättning går bra, och hon är lycklig med sina
pojkar. Efter alla de svarta åren har hon
kommit ut i frisk luft. Så möter hon en man
vid namn Tryggve Toksvold, och snart vet
hon att hon aldrig har älskat någon förr.
Han å sin sida vet att hon är den kvinna han
vill ha —— hon skall dela hans liv och föda
hans barn och vara honom när i alla sina
dagar. Men hon har sina två pojkar, och
snart är den gamla historien i gång, med
svartsjuka från deras sida och mödosamt
behärskad ovilja från hans. Ida Elisabeth har
sett himlen klar, men nu börja molnen att
skockas, och det hör till hennes storhet —— ty
den sällsynta egenskapen har Sigrid Undset
förmått ge henne —— att hon aldrig förnekar
vad hon vet vara sant. Hon är fullvuxen:
hon ser världen —— och till och med sin egen
värld —— sådan den i verkligheten är och
inte sådan hon ville att den varit. Hon har
också sett att det finns en smula farsarv i
hennes pojkar —— är det någon som skall
kunna få bort det, så skall det vara hon: men
då skall hon vara ensam om det. ”Är du inte
lite sjukligt samvetsöm”, frågar Tryggve. —
”Jag vet inte”, säger hon. ”Men det är det
enda jag har att gå efter —— mitt samvete.” ——
”Än din kärlek då?” —— ”Den säger mig att
det inte är något annat i världen, som det
är värt att bry sig om. Det är bara du och
jag. Och det är inte sant, det vet vi.”

Några sidor tidigare säger Ida Elisabeth:
”Men en kan ikke forlange at barn skal se
ret og skjel til månge kanter og altfor tvert
imot sine egne fölelser.” Det är kanske inte
ens så många vuxna som förmå det. Men de
stora författarna bruka kunna det: det är som
oftast ett av tecknen på den stammen. Tryggve
är klok och stark och rättskaffens, men den
begränsningen har han att han delar in
människor i folk och fä. Ida Elisabeth vet att det
finns en del blandraser. Dit hör Braatøs. De
ha uppspårat henne och kasta sig nu åter över
henne; Frithjof, som är lungsjuk, inkvarteras
på ett sanatorium i trakten, och föräldrarna
får hon på besök. Det sista man ser av dem
—— de gamlas möte med sonen, hans död och
deras sorg —— bör vara svårt att glömma.
Blandningen av äkta och oäkta, av naturligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:21:05 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1933/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free