Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1933
- Recensioner
- Hjalmar Gullberg: Lyriska debutanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sång i allt detta fadda,
i unkna tankar och sjuklig vers,
säg, vem kan med stålklang ladda
en diktens nya kartesch!
Man sätter mera tro till denne poet, då han
i andra dikter (Fienden” och framför allt
”Lump”) skriker ut sin fruktan och
söndrighet. Men bumerangen träffar målet endast
när den slungas utan upphetsning och
nervositet, såsom i ”Fruset fotspår”, samlingens
mest harmoniska poem:
Foten trampar och hälen slår.
Marken hårt mot dem svarar.
Men ett infruset flickfotspår
frosten ännu bevarar...
Jag var ömhudad, mjuk som deg.
Nu är jag hård och frusen.
Nu kan jag tåla kvinnosteg
om de ock vore tusen.
Men ett flicksteg frös frosten in.
Hur jag förhärdas och fryser,
står det ännu i marken min
rimfrostkantat och lyser.
Irma Nordvang: Med sträckta händer. Bonniers. 2:75.
”Giv mig ett mål men ej för lätt att vinna”,
lyder första raden i Irma Nordvangs ”Med
sträckta händer”. Den lycka som
inledningsdikten talar om, ligger inte i lugnet och
bekvämligheten:
Giv ständig oro åt en själ, som sjunger,
giv sömnlös vila, gränslös törst och hunger.
Den sena lyckan är den allra största.
Den dricker djupast, som fått länge törsta.
Man erinrar sig en berömd dikt av Karin
Boye, ”I rörelse:
Den mätta dagen, den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd ——
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
Men lyckan ligger för Irma Nordvang inte
heller i själva oron, i rörelsen och det stora
äventyret. Hon specificerar den närmare i den
enkelt gripande dikten ”Tröst”. Det är
kanske stolt och tappert att ta farväl och gå
vidare; en tanke och en tro kan lysa på ens
väg —— men inte värma. Den som länge har
frusit ensam, vill sluta sig till en annan
människa:
Jag tror bara den är lycklig, som vet, att han helt
beror
av någon som känt hans svaghet och känt, att hans
nöd var stor.
Så blir Irma Nordvangs diktning i stor
utsträckning kärlekslyrik. Kärleksdikterna
handla, utan bitterhet i tonen, om en vän som
blivit borta. De skulle, liksom stundom de
högt syftande metafysiska poemen i
samlingen (”Recusatio”), kanske vunnit på en
sådan koncentrering av tanke och bild som
genomförts i ”Till min kudde”; slutstrofen
lyder:
Kudde, med det vita örongottet
vätt av tårar, varför längtar du?
En gång ha vi druckit övermåttet
av vår lycka. Låt oss sova nu.
Utom kärleken är världskriget tydligen Irma
Nordvangs stora upplevelse. Sista
avdelningen i boken heter ”Till en frontsoldat”
och skildrar de kämpande männen och de
väntande kvinnornas lidanden. Klyftan
mellan de hemkomna soldaternas värld och
verkligheten, som de inte funno sig längre till
rätta i, belyses i den dikt som börjar:
I deras ögon, som ha lidit svart,
står ljuset som ett annat ljus än vårt.
Men temat och hela dess utformning ansluter
sig in i detalj till Bertil Malmbergs
underbara mästerverk ”Dårarna”, det kanske
originellaste numret i svensk efterkrigslyrik. Det
personliga hos Irma Nordvang är den äkta
kvinnliga medkänsla som besjälar nästan
varje sida i hennes bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0143.html
