Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Bjørnstjerne Bjørnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BJØRNSTJERNE BJØRNSON
Bjørn Bjørnson: Aulestad-minner. H. Aschehoug.
Recenserad av GÖSTA ATTORPS
Bjørn Bjørnsons bok börjar 1872, då
familjen installerade sig på Aulestad.
Författaren följer ingen kronologisk ordning,
han skriver om saker och ting som de dyka
upp för honom, gör utvikningar åt olika
håll: det är ungefär som om han satt i en
krets en kväll och drog en del gamla minnen.
Han berättar mycket bra; hans bok är frisk
och levande och värd att läsas.
Fadern står naturligtvis i förgrunden ——
något annat vore inte tänkbart. Han
dominerade Aulestad, som han dominerade varje
annan plats i Skandinavien där han befann
sig. Han hördes och syntes. "Fars mening lå
jo ikke nettop på kistebunnen", säger sonen.
Det är kanske inte så lätt att skriva om sin
far —— särskilt inte en sådan far som det
här gäller —— men Bjørn Bjørnson har skilt
sig från sin uppgift på ett mycket fint
sätt: hans pietet och hans stora, naturliga
beundran utesluta inte en viss objektiv
hållning. Han deklamerar kanske en smula här
och var, men i stort sett berättar han bara
hur det enligt hans uppfattning gick till.
Berättelsen får självklart sin färg av hans
sympati, men dess kärna och innehåll stå
ju ändå fast.
Människor ha betraktat Bjørnstjerne
Bjørnson på de mest olika sätt: många ha älskat
honom, en del ha hatat honom, och andra
ha omåttligen förargats över honom. Den
första gruppen kan man utan vidare begripa,
den tredje likaså. Den som ägde en sådan
fond av frisk och levande känsla som
kommer till synes i ”Fortællinger” och i lyriken,
han måste ju ha haft ögonblick, då han för
alltid avväpnade de invändningar som kunde
komma att resas mot honom. Den som ägde
en sådan generositet, en sådan förmåga att
naivt och osjälviskt, med hela sin varelse, gå
upp i saker och ting, han måste ha verkat
bestickande. Och å andra sidan, hur kort väg
var det inte till förargelsen för den som stod
inom hörhåll för Bjørnstjerne Bjørnson. Han
hade tagit patent på godheten och
rättfärdigheten. Den som var emot honom var av
filistéernas folk. Kristian Elster skrev en
gång, mycket sant och mycket obarmhärtigt,
att han var så intim med Gud. Man kan nog
lätt få en misstanke —— och jag har hört den
uttalad även från annat håll —— att Bjørnson
bra mycket gottade sig i sina ädla känslor.
Det göra vi naturligtvis alla, men när
spektaklet är över, så vakna vi upp och säga oss
att det skådespelet —— hur ljuvt det än må ha
varit —— bestämt inte är förtjänt av en repris.
Var inte Bjørnson ändå rätt fjärran från
några obehag av det slaget? Han var en
godhetens ständige riddare —— i vänkretsen och
på folkmöten —— och bifallet brusade emot
honom. Vilket älskade han mest: idealen
eller rökelsen? Men han var nu inte den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
