Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Bjørnstjerne Bjørnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställde dylika frågor till sig; han och rätten
voro dessutom ett. Det skulle också vara
mycket orättvist att inte genast erinra om det
faktum att Bjørnson var en man som höll
fast vid sina idéer också i motvind. Han
tjänade inte alltid sina gudar i fint väder
och under publikt bifall. Han utsatte sig för
ett och annat. Säga vad man vill om honom,
men han var stark, modig och trofast;
dessutom var han säkert så ärlig som en utpräglat
naiv människa är i stånd att vara. De flesta
av hans bekanta tyckas i jämn växling ha
beundrat honom, varit roade av honom och
blivit ursinniga på honom. Så går det kanske
fortfarande för många, som göra hans
personliga bekantskap.
”Gården virker som et folkemøte”, sade
en besökande på Aulestad. Vad stort som där
skedde, det skedde inte tyst. Det bör nästan
ha blivit litet oroligt i längden. Grundtvig
dyrkades, fromt och högljutt; sedan
förträngdes han under stort krigslarm av
Darwin. Bjørnson släppte frikostigt till av
sitt humör, fru Karoline var heller inte
småaktig med sitt; och den gamla trevliga
farmodern —— besk och realistisk mitt i all
entusiasmen —— föredrog alltsomoftast att gå
och lägga sig tills stormen bedarrat. Det kan
inte gärna ha varit tråkigt på Aulestad.
Sammandrabbningar och försoningar och
dramatiska förvecklingar, tid och råd att hysa ett
fullkomligt levande intresse för allt och alla
över hela jorden som kommo in i synfältet,
gäster och diskussioner och pressfejder med
anfall och motanfall och tunga stenyxors
sving! Nere på gårdsplanen står Anderson,
den svenske rättaren som snart blev omöjlig,
och bedyrar på sitt unionsspråk, att ”hundre
tusin djävlar förtäre oss alla, om inte Herr
Diktarens gård inom kort skall bli
förnämligare än alla dom andra”. Bjørnson står i
sitt fönster, strålande ut sitt hjärtas fröjd
över dalen eller slungande sin förbittrings
blixtar mot ungarna, grisarna eller
reaktionen. Fru Karoline går igenom den
ankommande posten och sorterar ut de älskliga
anonyma smädebrev som hennes make
dagligen uppvaktas med; och när det är gjort,
går hon igenom den avgående och plockar
kanske bort ett och annat av de öppna
brevkort på vilka åtskilliga syndare i Norges rike
få veta vem de stungit hava. Nere i köket har
Bjørnson den kvällen anordnat allmän
dansundervisning; han har till sin sorg märkt
hur tunga och klumpiga de norska bönderna
äro i motsats till de italienska, och sedan
han för gårdsfolket och torparna hållit en
inledande föreläsning i plastikens allmänna
grunder, skall han nu lära samtliga
närvarande dansa lanciärkadrilj. Det tog en
ände med förskräckelse. Bjørn Bjørnsons
berättelse om danskvällen är förtjusande
Och lika njutbar är hans redogörelse för ett
annat av faderns experiment: då allt
tjänstfolket skulle äta med vid bordet.
En sommarsöndag kom episoden med det
rene norske flagg. Den är snart relaterad.
Den bör ha tilldragit sig någon gång på
sjuttiotalet. Det rene norske flagg (alltså inte
unionsflaggan) hade hissats på gården. Så
kom en charabang med ungdom åkande
förbi: de visslade, och på Bjørnsons ursinniga
förebråelse visslade de på nytt. Bjørn fick
hastigt order att sätta efter dem till häst;
han kom snart ifatt dem, och en av dem
—— en ung man —— förklarade sig genast vara
orsak till det hela och villig att följa med
och ordna saken. Bjørnson kom åkande,
ljusklädd och magnifik, och syndaren fick uppge
sitt namn och blev kommenderad upp på
gården, där han inför allt folket fick be om
ursäkt för sitt tilltag. Här tycker man kanske
att all rättfärdighet borde vara uppfylld;
pojken hade burit sig dumt åt, men den
reprimand han fått hade också varit i det
kraftigaste laget. I Bjørn Bjørnsons berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
