Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Paul Gemer: Biologisk humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovannämnda enhet är inte ett på alla håll
erkänt faktum, fastän det torde vara ett
ganska obestridligt sådant. Den som erkänner
det äger emellertid en förutsättning att
uppskatta ett bredare, mera sammansatt ideal
än de hittills vanligen omfattade. Tydligen
är det ett sådant som föresvävar Gunnar
Beskow, och det är för anmälaren ingen
tvekan om, att han därvid företräder en
ytterst betydelsefull tidstendens.
Markerar man kulturlivets enhet, denna
enhets psykiska karaktär, värdenormens
lustmotiv och det ledande värdebegreppets
sammansatta natur, så har man därmed fastställt
fyra av de fem kardinalpunkterna i Beskows
åskådning. Den femte återfinnes i bokens
kanske intressantaste uppsats, ”Hedonismen,
asketismen och viljans frihet”, varur för
övrigt också senast anförda citat hämtats;
den innebär anslutningen till evolutionismen:
naturens mål är utvecklingen av ett allt
rikare själsliv —— ett antagande som är på
en gång en av biologiska fakta stödd
arbetshypotes och en idealistisk övertygelse.
Bland bokens övriga essayer kan man av
olika skäl fästa sig vid en eller annan:
i själva verket utmärka de sig alla för
rikedom på fakta, mångsidighet i synpunkter,
klarhet och skarpsinne. Kapitlet ”Individen
och släktet” ger lekmannen en ovanligt tydlig
vink om de givande perspektiv man från
biologiskt håll kan hämta för gestaltningen av
en verklighetsuppfattning. ”Primitivitetens
problem” behandlar en aktuell fråga, vittnar
om moget omdöme och framhäver den ovan
antydda bredden i författarens
värdeinställning. ”Demokratiens kris” är en förträfflig
utredning av förhållandet mellan
bildningsnivå och organisationstyp, som man skulle
vilja rekommendera yrkespolitici till studium.
Bokens sista uppsats slutligen ger en
vederläggning av det biologiska inslaget i
Spenglers katastrofteori och bildar ett gott
komplement till Ahlbergs och Landquists kritik.
I allt ett rikt innehåll, sammanträngt på föga
mer än tvåhundra sidor.
Till en fullständig karakteristik av Beskows
framställning hör emellertid ännu en icke
oväsentlig egenskap, som man kan ange med
ord som: ideell gripenhet, ungdomlig
aktivitet, kärlek till vidgade horisonter. Det är inte
något drag, som tränger sig på, men det finns
där. Karakteristiskt är, att författaren på två
ställen tillåter sig hylla den människotyp,
vars företrädare bruka kallas fantaster men
som han kallar ”mänsklighetens största
tillgång och utvecklingens vägvisare”. Det är i
hans mun inte något förfluget ord. Gunnar
Beskows åskådning är tillräckligt
genomträngd av realism och pessimism, av
intelligens och skepsis för att legitimera hans
fientliga inställning till vetenskapligt
snusförnuft och slentrianbetonad dogmatism.
Att denna bok uttrycker en personlighet
och signalerar en ny tänkarbegåvning är
otvivelaktigt. Men dess största betydelse
ligger kanske ändå däri, att den är ett
vittnesbörd om det arbete, varmed män av olika
fack för närvarande äro sysselsatta, och vars
mål är utformandet av en gemensam
kultursyn. Av båda dessa anledningar är boken en
händelse i svensk litteratur och bör icke
förbigås av någon som intresserar sig för
den moderna odlingens problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
