Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Parnassen i fågelperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Parnassen i
fågelperspektiv
Kjell Strömberg: Modern svensk
litteratur. Natur och Kultur. 4: 75.
När Heine 1833 gav ut den från början
för fransk publik avsedda skriften ”Die
romantische Schule”, så hälsades den med
förblivande effekt som ett verk, vars sakliga
vederhäftighet lidit till den gnistrande
kvickhetens favör, ett genialt kåseri, en
konstnärligt och intellektuellt högtstående nöjeslektyr
med talrika tillfällen till den kvalificerade
form av nöje som heter skadeglädje. Det är
ingen orättvisa mot Heine, om han kommer
på tal i samband med de stilistiska
förtjänsterna i Kjell Strömbergs likaledes
ursprungligen för franskt forum jämnt hundra
år senare presenterade handledning i modern
svensk litteratur. Däremot är det en avgjord
orättvisa mot Strömberg att jämställa de
båda herrarnas sakliga inställning till sitt
material. Kjell Strömberg är, såvitt man kan
döma, inte insyltad på något håll i vare sig
vänkritik eller rancune (i senare fallet får
man möjligen undantaga behandlingen av
Sten Selander), han är inte engagerad i något
av de litteraturpolitiska slagsmålen utan kan
från sin parisiska utsiktspunkt med upphöjt
lugn betrakta det pittoreska levernet på vår
svenska Parnass.
Ändå ligger det något även i det andra
jämförelseledet. Man har speciellt beträffande
dii minores då och då känslan av att en
elegant formulering betyder mer än en
faktisk upplysning. Spiritualiteten kan bli
självändamål, och det bör väl knappast vara
meningen i en handbok. Ett annat för en
sådan onekligen förargligt gravamen är
åtskilliga felaktiga sakuppgifter. De ha redan
påpassligt blivit framdragna av ett antal
kunniga kritiker. Jag vill inte lägga sten på
börda, bara uttrycka en förhoppning om en
reviderad ny upplaga. Det förtjänar boken.
För att nu komma med smakomdömen så
är det en sällsynt rolig bok. Jag läste den
första gången i ett sträck på ett par timmar,
oavbrutet fröjdande mig åt denna stilkonst,
som på pricken känner ett ords valör och
rätta plats —— ända tills jag kom till det allra
sista stycket, där en något vådlig confusio
imaginum tyvärr klatschar en liten
skönhetsfläck på den välputsade bilden. Vårt
modersmål torde dock faktiskt inte böra vara en
quantité negligeable i det litterära
meningsutbytet, och därför måste man vara tacksam
mot den som i en tid av internationella
barbarismer med finess kan utnyttja dess
tillgångar. Nog kan Strömbergs prosa vara
parfymerad ibland, men är det inte ganska skönt
till omväxling med de ytterligt okonstlade
odörer, som vältra omkring oss i täta
formationer?
Som en kuriositet kan antecknas, att Kjell
Strömberg själv tillämpar ett helt annat
stilideal än det han teoretiskt sätter högst. Hans
språk röjer ju på varje rad, att la ville
lumière är hans andes rätta boning, till
vilken han söker sig med ”något av den
vilsefarne men till fadershemmet återbördade
sonens intensiva välbehag”. Ironien är hans
främsta, i tid och någon gång i otid
hanterade stilistiska vapen och den eleganta frasen
hans naturligaste uttrycksmedel. Mänskligt
att döma har han flera beröringspunkter med
Anatole France än med Mäster Olof. Och
ändå är det den senares språkliga tradition
som han finner mest efterföljansvärd, den
svenska prosans kungsväg över Dalin, Geijer
och Strindberg fram till Hjalmar Bergman
och Ludvig Nordström. Nittiotalets välska
språkseder betraktar han med ogillande, och
den levertinska ”adjektivismen” bekämpar
han —— med rätta, ty den har lagt sig som
ett trollband kring oss lite var, framför allt
tack vare skribenterna av den böökska
stilskolan. Och när det gäller
kunskapsmeddelelse, historisk eller litterär, föredrar han
en Ahnlunds, en Nordströms kärva och
saftiga saklighet med närmaste anor från
Hjärne framför en massa yngre essayisters
”flotta maner”. Utan tvivel en mycket sund
smak, men hans egna maner verka onekligen
alltför polerade för att finna nåd inför en
sådan gransknings ögon.
Kjell Strömbergs bok har anklagats för
ytlighet och godtycklig disposition. Den
senare anmärkningen förefaller han mig
själv till fyllest ha tillbakavisat i en
försvarsartikel i Fronten. Lådor med etiketter måste
ju alltid finnas, generaliseringar måste ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
