Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: En teatermans anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förflyktigas. Svensk teater av i dag fyller på
ett beundransvärt sätt dessa elementära krav.
Till dem komma några andra lika
intressanta. Publikens väsentliga nöje är att
”känna igen skådespelarna och diskutera
deras toaletter. Man går på teater för att se
Ekman, Hansson etc. (”Du har väl sett
Gösta i...?”) En skådespelares främsta
kännetecken är, att han talar på ett sätt, som
aldrig förekommit och aldrig kommer att
förekomma bland normala människor, samt
att han alltid är välpressad. Han skrattar på
ett sätt som för tanken till halvvärldens eller
uppkomlingarnas salonger, och han uttalar
alla utländskt klingande ord på (dålig)
franska: ”resturan”, ”scharmant”, ”schans”
etc.
Ingenting är då naturligare än att Sveriges
för närvarande enda betydande teaterman
och regissör, d:r Per Lindberg, går sysslolös.
Under väntetiden har denna frenetiskt vitala
hjärna emellertid hunnit producera en stor
bok, ”Kring ridån”, som man läser med
glädje, behållning och beundran.
Per Lindberg är nämligen bland annat
också en mycket betydande författare. Han
har skrivit en märklig
Strindbergsavhandling, på vilkens resultat den sista forskningen
alltjämt bygger. Han har utsänt en ovanligt
intelligent och stimulerande spansk
reseskildring. Och han har slutligen skrivit en liten
bok, ”Regiproblem”, som borde vara
obligatorisk läsning för alla aktörer, och som
bland annat innehåller de ojämförligt finaste
Shakespeareanalyser vi äga på svenska. (Man
erinrar sig en ståtlig tes: ”Låt pjäserna
brinna!”) I dessa böcker har Per Lindberg
dessutom visat sig äga en höklikt snabb stil,
som arbetar med oväntade språng och fräcka
metaforer, och som åtminstone för anmälaren
äger ett alldeles ovanligt behag; näst efter
Harry Martinson vet jag icke, att någon
annan svensk författare skriver så
avundsvärt friskt, självständigt och oakademiskt.
”Kring ridån” är ett större syftande verk
än något av de tidigare. Boken vill närmast
ge en översikt över teaterns utveckling sedan
naturalismens dagar, och den kan med fördel
användas som ett av fakta späckat
kompendium. Namn, författare, pjäser virvlas
här förbi i en brusande ström, författaren
har läst allt, sett allt, förstått allt. Han
skisserar på ett par rader pregnanta porträtt
och kan på en kvartssida analysera upp en
pjäs, så att den som tidigare trott sig förstå
dess mening och art förlägen och generad
sätter sig att läsa den på nytt. Den som själv
till exempel länge har beundrat och ofta
studerat den annars torre och pedantiske
Jules Romains’ saftiga och brusande
skådespel ”Cromedeyre-le-Vieil” måste erkänna,
att hemligheten i detta .styckes poetiska
teknik omöjligen kan tolkas bättre än av Per
Lindberg:
”Pjäsen är skriven på fri skiftande vers,
som redan i sig själv är dramatisk genom
sina levande rytmväxlingar. Denna fria
vers är tillräckligt smidig för att lätt följa
den bildskapande fantasien och fånga alla
dess dagrar. Den är ett fulländat
instrument för pjäsens vildmarksdofter och dess
kärlek till människor och djur, en kärlek så
kraftfull, att den hellre blir humoristisk än
patetisk, klingande än lyriskt vek som låtarna
från en gammal herdepipa, än uppfordrande
som en trumma. Denna hymn till det sunda
livets mysteriösa glädje fullbordade Jules
Romains under krigsåren!”
Samma säkra grepp i språket visar Per
Lindberg, när han berättar om sitt lanserande
av Roger Martin du Gards lindrigt
anständiga pjäs ”Le testament du père Leleu”:
”En historia om bondtjuvar och tjuvbönder
och ett lik som stoppas i en lår. Gapskrattet
spelar över det makabra ämnet och över
figurernas rustika mustighet. Jag hade äran
presentera stycket i Göteborg. Ett sällskap bland
publiken slog i stolarna och gick, några
skrevo fula ord i programmen. C’est une
étrange entreprise que celle de faire rire les
honnetes gens, sade Molière.”
Men det viktigaste i denna lärda, muntra,
spirituella, patetiska och betydande bok är
givetvis icke den lätta, snabba och flotta
stilen. Bokens kärna är dess allvarliga och
stolta tro på teaterns kulturuppgift —— man
kan rätt väl förstå, hur en man med denna
brinnande kärlek till teatern och en så
orubblig tro på dess centrala uppgift i
kulturlivet skall reagera mot svensk teaters
förnedring av i dag. Så här talar en man som har
upplevat den stora teaterns makt:
”Ty det är först med förmågan att få oss
bort ur oss själva, till en anspänning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
