- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
6

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Artur Lundkvist: Dagbok i Ostafrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


dolda urverk uppe i trädkronorna: hjul som
roterar snabbt med ett lätt gnissel: ett
kvidande som från elektriska fläktar. Gatorna
är mörka rännor, orientaliskt smala. När
man går där snuddar man plötsligt vid en
gestalt: det kan vara en neger som tyst står
tryckt intill muren; blott hans ögon lyser.

Ur den mörka gränden hör jag spröd
musik, så svag att den nästan undflyr örat.
Borta på torget larmar militärorkestern med
trummor och mässing, omgiven av blå och
gröna lyktor som en karusell. Här spelar
någon inne i mörkret, oändligt svagt, för sin
egen själs glädje endast. Nu ser jag honom:
en ung neger; han går sakta med huvudet
bakåtböjt, med munnen halvöppen mot
rymden, tyst skrattande ur sitt hjärta mot den
mörka rymden. Han trycker en cittra mot sitt
bröst och hans fingrar trevar lätt över
strängarna. Han försvinner in i mörkret igen.
En själ som man inte kan nå, som man inte
vet vad den menar, som ännu inte är född
måhända, bara anar sig själv som i en dröm.
Spelar han för någon kvinna? Nej, så tyst
spelar ingen under könets begär. Han spelar
för natten själv, för mörkret, för sitt eget
ofödda jag.

*



Söndagsmorgon. Innanför det låga planket
tvättar en svart boy kläder i en balja. En
damkorsett lyfter han upp framför sig och
synar noga, vrider huvudet på sned och drar
upp munnen i ett stort leende för sig själv.
Sedan tvätten är undanstökad kryper han
raskt och ogenerat ur sina båda klädesplagg:
kortbyxorna och undertröjan, kliver upp i
baljan och tar sig ett bad. Han sköljer
vattnet över sin svarta kropp med vällust,
fnyser och frustar och ler generöst med sitt
vittandade hästgap. Det är som om en
fulländad bronsskulptur fått liv och klivit ner
i en fontän för att ta ett söndagsbad. En
bakgårdsbild från Portugisiska Ostafrika.

Sedan händer mer; det ser nästan ut som
en obskyr novellhandling. Boyen har krupit
i kläderna igen och hällt ut vattnet till glädje
för gräset. Runt hushörnet från andra sidan
gatan kommer en kvinna, vit men med den
där portugisiska skuggningen, av den typ hos
vilken livskänslan ännu kan blänka till som
en silverslant i all den tropiska indolensen.
Hon har ett brev i handen. Hon går fram
till boyen, håller upp brevet och förklarar
något. Kort samtal. Så vänder hon sig om
och går tillbaka. Boyen följer henne på ett
par stegs avstånd. De försvinner in genom
en port. Det var fråga om ett brev; hon höll
det ju i handen. Och kanske hade hon suttit
och sett på honom nät han badade.

*



Många morgnar lever jag med djuren och
växterna i parken. Där går inte många
människor och jag känner inte deras språk. Jag
läser i trädens och blommornas former och
färger, i djurens rörelseliv och speglande
ögon. De flesta människotankar är små och
ingenting att äga och talet är ännu
bristfälligare än tanken; mitt öga tränger djupare
och finner mera glädje. Men det är svårt att
se; man måste vänta, bli lugn och
genomskinligt klar; man måste öppna sig och
förlora sig själv, komma bort från det
civilisatoriska jagmedvetandet med dess hårda
gränsdragning.

Den blommande buskens liv! Varför har
den format sina knippen av skärröda, subtila
blomtrumpeter? Är de uttryck för en art av
själ? Och dess mjuka dans i vinden! Som
om den böjde sig på oändligt spänstiga knän
och virvlade runt. Flyter saven därvid
snabbare genom de fjädrande fibrerna? Busken
dansar som i extas. Den syftar till intet,
menar ingenting med sina blommor och sin
dans, tror inte på sin odödlighet. Den fruktar
ingenting och väntar ingenting. Den är trygg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free