Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Artur Lundkvist: Dagbok i Ostafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt jag och sitt nu. Om det inte finns något
syfte? Om sådant bara är giriga
tankegångar? Om det bara gäller att leva i sin
art, manifestera den i existens?
Jag tänker här i parken att jag länge gått
fel, att jag förlorat mig själv i syften och
viljeakter. I dylikt lever inte mitt jag, mitt
växtjag, det som finns bortom det tillfälliga:
mitt nattjag, mitt natur jag, mitt okända jag.
Det gäller bara att driva, att följa vindar och
strömdrag. Så skall jag komma till mitt
land; ingen går under som följer vindar och
strömdrag. Att glida så: det innebär att
komma bortom livet i kulturen, bortom
religionernas gud. Gud är någonting för
trångt mänskligt; det måste finnas något
oerhördare, någonting absolut oöversättligt.
De fångna djuren är sköna som busken,
en smula vemodigt sordinerade i burarnas
begränsning. Men de manifesterar sin arts
liv, existerar problemlöst i former och
rörelser. De har ryckts ut ur kompositionen,
bort från kollektivrörelserna i rytm med
landskapet, med träd och kullar, med
vattenställen, med andra arter av liv, med dag och
natt.
Påfåglarna, springbockarna,
sköldpaddorna! Instängda tillsammans lever de olika
liv, i olikartade tids- och rumsdimensioner.
Påfåglarna slår ut sina fjäderbågars prakt:
en art av potens, av könsberusning. Inget
siden kan härma halsens blåa skimmer. De
hårda ögonen reflekterar ljuset som
diamanter. Och de vackra springbockarna som
tar hjälplösa små skutt och förlorat sin rätta
dimension: språnget, den vindsnabba flykten.
Vid låren darrar ännu den fina huden som
gräset ryser för vinddrag vilka människor ej
förnimmer. De sticker sina våta, svarta nosar
i min hand och fångar ett par löv som jag
håller mellan fingrarna; de tuggar en smula
besviket på dem: bara vanliga löv.
Sköldpaddorna går liksom på inåtböjda
handleder; de kommer så sakta och söker solen
och drar den askgrå hinnan över sina ögon.
vilar som stenar på marken och låter
solvärmen långsamt genomtränga sig. En
livsform som borde ha en helt annan
tidsdimension: årtusenden av stillhet och tystnad i
solskenet.
Näckrosdammens vatten är blått som
bläck; dess fiskar är svarta och fetslemmiga
som sniglar. Svarta gäss dyker på huvudet
mellan näckrosbladens gungande,
bredbottnade pråmar. Och gässen visar sina vita
bakar tills en bild kommer för en:
svartklädda kvinnor med vita underkläder.
Svarta boys skymtar borta mellan träden,
vatten sprutar ur slangar, konstgjort regn
faller över marken och växtrötter darrar till
i en ilning av njutning: det gröna i bladen
blir intensivare och en svag, blyg doft slår
fram. I tropiklandskapet är allting fräckt
utom dofterna, de är blyga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
