Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Vera Inber: Där ingenting händer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyparen värdigt och börjar yvas över sin
stad. Det fanns en sån där också, tillägger
han ovilligt. Det säger att hon förälskade sig
i någon. En maskinskriverska. Men han var
kär i en annan.
—– Och sedan?
Blagusj blir livlig. En sysslolös människa
på genomresa, som törstar efter främmande
katastrofer.
—– Det var allt. Vi intresserar oss inte för
sådant. De säger att hon har förgiftat sig.
Maskinskriverskan. Och näktergalarna, hur
ska jag säga... Vi lägger oss ju så tidigt.
Inte vet jag.
—– Får jag betala, säger Blagusj rasande.
Det är jämnt.
Gästgivargården är smal, randig och
glödande. Den ålderdomssvaga fönsterluckan
öppnas i ödesdigra ljuskaskader. Sängens
nickelkulor knastra och sprida smärtsamma
gnistor: ”Varning! Livsfara!”
Blagusj vrider på kranen över det rostiga
handfatet. En död fluga ramlar ner —– inte
en droppe vatten. Blagusj förbannar hela
världen, byter skjorta, slår upp kragen, tar
en bok som är honom vedervärdig och går
ut på gatan. Han går i solens ekvatoriala
sjudande över stenläggningen och dyker ner
i en liten plantering uppkallad efter
Garibaldi.
I planteringen sätter sig Blagusj på en
bänk under en sjuk lind. Linden har
sklerotiserade grenar med uppsvällda leder och
dess blad äro täckta av trädspetälskans vita
hudutslag.
Kraftlös av värmen sitter Blagusj under
det missväxta trädet och betraktar de
förbigående. För att döda tiden tänker han på att
varje liv fått sin egen konturteckning, som
givits det för alltid. Blott projektionen, som
kallas ålder, förändras —– själva teckningen
är oföränderlig. I tankarna värdesätter
Blagusj de förbigående.
Den där till exempel är inte så illa. Vilken
satans värme! En stor och klar skiss. En bra
silhuett. Tjuguåtta i skuggan. Hakan... för
resten känner jag igen den där hakan, det
måste finnas ett ärr på den. Men människan
är så orakad... där har vi ju ärret!
Och Blagusj känner tydligt igen sin gamla
vän och skolkamrat Timofej Basanov, vars
haka han en gång höll på att spräcka med
ett skärpspänne. Grälet uppstod om en lampa,
som någon av dem, ovisst vilken, slagit
sönder under gemensamma studier.
Naturligtvis är det Timofej Basanov.
—– Basanov, säger Blagusj osäkert,
Timofej... det var ju inte jag som slog sönder
lampan...
—– Det är lögn! (Blagusj är rörd.) Det är
lögn att ingenting händer i denna stad.
Han uttalar dessa ord i det svala,
blåvita rummet i sjukhuset som Basanov
förestår. Sjukhusavdelningarna äro kringströdda
i trädgården. Huvudbyggnaden står över en
avgrund och fönstren glimma mot floden.
Vid ingången till bårhuset, en liten byggnad
där liken utlämnas till släktingarna mellan
klockan två och fyra, växa prästkragar i det
rufsiga gräset, anfrätta av flugor och
doftande av jod.
Basanov är rörd över mötet. Med en
ungkarls och kirurgs avmätta rörelser kokar han
te. Han frågar om Blagusjs liv och berättar
om sitt eget. Han väcker minnen från
examinas och förälskelsernas långt avlägsna år.
Han minns och Blagusj ser hur det fjärran
ljuset från ynglingalampan (sönderslagen...
av vem egentligen?) varmt upplyser
Basanovs redan bleknande livskontur.
—– Men vet du, Pjotr, säger Basanov
plötsligt, jag måste lämna dig. För en liten stund.
Jag har kvällsrond. Sitt kvar du bara. Sedan
ska jag berätta hur den enda kvinna jag
älskat dog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
