Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Vera Inber: Där ingenting händer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Blagusj vill inte stanna ensam. Han
vill också gå kvällsronden.
—– Men hur ska du komma med, Pjotr?
Det går inte. Vi släpper inte in utomstående,
det är mycket strängt.
—– Dumheter, svarar Blagusj, en lättsinnig
och intrycksgirig människa. Jag tar på mig
en läkarrock och får genast medicinskt
utseende. Du kan ju säga att jag är en
professor från Moskva, som vill se hur det är
ordnat här.
Men Basanov är inte nöjd. Det kan ju
hända att de sjuka börja rådfråga professorn
från Moskva.
—– Nej, Pjotr, det går inte.
—– Det är bara formaliteter! Du har alltid
varit pedant, Timofej. Då hittar jag på något
annat. Säg att jag kommer från Italien eller
Spanien om du vill. Ja, säg att jag kommer
från Spanien! Den populära spanska sjukans
hemland. Det är utmärkt. Jag är spansk
professor och förstår inte ryska. Vi pratar med
varandra med termer och gester som sjömän.
Det är väl inget dåligt påhitt?
Och Basanov medger att det inte är dåligt.
Han har så länge lidit av ensamheten och
vill inte heller lämna sin vän.
—– Kom, Pjotr. Du har alltid varit
enträgen.
Först gå de till den manliga avdelningen.
Gula ansikten vändas mot dem som solrosor.
Två systrar gå i deras spår, bärande på
sjukdomarnas historia.
—– Min kollega, säger Basanov, en berömd
spansk läkare som intresserar sig för vår
läkekonst. Han talar inte ryska. Han är bara
här på genomresa.
Och en av systrarna, friskhetens historia
förkroppsligad, ser med hänförelse på den
utländska kollegan som inte förstår ryska men
har sådana uppmärksamma spanska ögon.
Basanov och Blagusj gå längs salarna, där
trasiga lungor kvävas, där för stora hjärtan
skria om ett meningslöst tilländalupet liv.
Där döende, fulla av dödlig tyngd, svällt upp
av gravvatten. De ha bara kort tid kvar att
leva och sedan skola släktingarna hämta
deras lik mellan klockan två och fyra i
bårhuset, som fredligt kringvuxits av
prästkragar och gräs.
Den kvinnliga avdelningens fönster gå
direkt ut mot avgrunden och solnedgången.
Solnedgången glöder, avspeglar sig i
medicinflaskorna med granatens rodnad, blommar
med violens blånad, med havets blånad,
fågeldunens guld, med färgrikedomen hos livet
självt, som det är så svårt att skiljas från.
Så småningom börjar det förefalla den
berömde spanske läkaren, som inte talar
ryska, att den lilla dammiga planteringen
med Garibaldis namn inte alls är så dålig.
Men det är för sent att dra sig tillbaka.
—– Hit går vi inte in, säger Basanov svagt,
medan de passera ett sidorum med
ljudisolerad dörr. Det är onödigt. Här ligger en
döende.
Men vid denna dörr väntar en kvinna. Hon
håller fingrarna över sina läppar och
fingrarna skälva.
—– Doktorn, säger hon till Basanov, vill ni
inte se på min flicka. Hon är visst lite bättre
i dag. Men hon öppnar ännu inte ögonen.
—– Vet ni, svarar Basanov utan att se på
henne, jag är här med en spansk kollega, som
tyvärr har ont om tid. Jag kommer senare.
—– En spansk kollega, säger kvinnan.
En läkare från Spanien. Säkert en professor.
Kanske professorn vill se på min dotter. Han
kanske vill hjälpa henne. Jag bönfaller
doktorn, säg till honom på spanska att jag
bönfaller honom om att se på henne!
Och då gå de in i rummet, där den döende
ligger.
—– Vem var den där flickan? frågar
Blagusj då han åter befinner sig i Basanovs
svala rum.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
