Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 37 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Marcus Lauesen: Brev från Danmark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lidelsefulla, den är tillika det bästa stycke
prosa Jacob Paludan hittills har skrivit. Den
danska kritiken har tagit väl emot boken,
och den har sålts bra, dock icke så bra som
den förtjänar. Där finns åtskilligt i den som
irriterar, i varje fall undertecknad, till
exempel att Paludan ständigt i kärleksaffärer låter
flickebarnen vara de mest påträngande. Låt
gå med den saken, men det förefaller mig
som om männen bli mindre manliga av det.
Det verkar nästan fix idé.

JACOB PALUDAN

En annan dansk roman, som fått ett
synnerligen gott mottagande av kritiken, är Henri
Nathansens ”Mendel Philipsen & Sön”, en
bred släktroman om judiska familjer i slutet
av förra århundradet. Dess idé är ett försvar
för judens rasmedvetna och energiska
rättrådighet. Men jag tror att man måste vara
köpenhamnare för att helt uppskatta dess
värde, miljön och porträtten. I varje fall är
det mig ofattbart att kritiker ha kunnat
använda beteckningar sådana som
”mästerverk” om den, ty även på de bästa ställena
är personskildringen ytlig, små intressanta
snapshots, situationer så som man ser
människorna, men icke så som man känner och
förstår dem —– människor som det är
trevligt att vara tillsammans med en afton i
sällskapslivet men som man sedan utan
vidare glömmer. Högst olika har Gunnar
Gunnarssons ”Vikivaki” blivit mottagen.
Somliga ha ansett att den är förryckt och oklar,
andra att den är genial. Sanningen torde vara
den att Gunnarsson i sitt försök att
sammansmälta den djupaste fantasi med den klaraste
intelligens för att skapa en världsbild, som
skulle sätta människan på rätt plats, icke har
gått i land med denna stora förening.
Romanen är byggd som en dansvisa med
omkväden, en något konstlad konstruktion, tema
med variationer, som man måhända kan säga
icke hör hemma i prosan. Men det finns
likväl kapitel, där det enkla språket har den
klang av upphöjd renhet, som endast den
verklige mästaren kan locka fram ur
instrumentet. Och där finnas syner så vida, som
blott verkligt frodig fantasi kan skapa.
Marcus Lauesens nya bok, ”En Mand og hans
Fjende”, fick ett blidare mottagande än han
själv och andra hade väntat. För att taga
saken affärsmässigt —– den blev den mest
sålda romanen i Danmark; sextio procent av
kritiken ansåg, att den var bättre än ”Og nu
venter vi paa Skib”. Av de övriga fyrtio
procenten voro tjugu passiva, tio negativa
och tio procent fördömande. Vad skall man
säga? Jag vet det inte. Men det heter ju
”dömen icke!”. Knud Sønderby har med sin
roman ”To Mennesker mødes” visat ett
vackert framsteg sedan ”Midt i en Jazztid”.
Det finns mera djup och även mer vilja i
denna bok. På det hela taget kan man vänta
sig av Sønderby att han blir bra, den bäste
av de nyaste. Det har kommit ut ytterligare
ett par romaner i Danmark; Cai M. Woel,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>