- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
44

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Ansgar Roth: Den kosmiska såpbubblan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



ANSGAR ROTH

DEN KOSMISKA

SÅPBUBBLAN


Sir Arthur Eddington: The Expanding
Universe
. Cambridge. University Press. 1933. 3 s. 6 d.

Till de mest förbryllande astronomiska
fakta, som kommit i dagen under det senaste
årtiondet, hör upptäckten att himmelsobjekt
på stort avstånd från oss, särskilt de utanför
vintergatans domän belägna nebulosorna,
allesammans röra sig i riktning från oss
med mycket stor hastighet. Nebulosorna
förefalla vara stadda på flykt åt alla sidor, men
deras flykt är icke oordnad utan följer en
enkel lag: hastigheten växer proportionellt
mot avståndet, så att till exempel ett objekt,
som befinner sig på ett avstånd av 20
millioner ”ljusår” ilar bort med dubbelt så
stor hastighet som ett objekt på en distans
av 10 millioner ljusår. Hastigheten i
synlinjens riktning mätes enligt ”Dopplers
princip”, som innebär att ljuset förskjutes mot
rött eller violett allteftersom ljuskällan och
åskådaren avlägsna sig från eller närma sig
till varandra. Avlägsna nebulosor visa en
enorm rödförskjutning, som mätes med hjälp
av de i spektret synliga kalciumlinjerna, vilka
synas ha en mycket större våglängd än
motsvarande linjer i normala fall äga.

Dessa avlägsna objekt —– vilka ofta
sammanfattas under benämningen
”spiralnebulosor”, ehuru spiralform blott kan
uppvisas hos ett fåtal av de närmaste —– äro
med vintergatan analoga bildningar, det vill
säga ofantliga stjärnsamlingar med
milliarder stjärnor. Det låter otroligt, att dessa
kolosser skulle kunna slungas fram genom
rymden med en hastighet av samma storlek
som en alfapartikels. En mycket avlägsen
nebulosa är naturligtvis ytterst ljussvag, och
det är därför synnerligen svårt att erhålla
ett mätbart spektrum. Mätningen kan icke
göras med någon större noggrannhet, men
spektrallinjernas förskjutning är så stor, att
osäkerheten i mätningsresultatet icke spelar
någon nämnvärd roll. Hundratumstuben på
Mount Wilson, för närvarande världens
kraftigaste teleskop —– ett dubbelt så stort är
under byggnad —– har en räckvidd av 150
millioner ljusår, och de amerikanska
astronomerna äro ivrigt sysselsatta med att
uppsöka nebulosor, som ligga så långt bort som
möjligt för att ytterligare bekräfta den
nyssnämnda lagen. Hittills ha omkring 100
nebulosor uppmätts, bland vilka endast fem av de
närmaste göra undantag från regeln. Men det
beräknas, att över 100 millioner nebulosor
äro synliga, och det finns följaktligen rikt
material för fortsatta efterforskningar.

Fartrekordet i rymden innehades för tio
år sedan av en nebulösa med en hastighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:16:50 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1933/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free