Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Stig Almqvist: Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som bekant har intet varit mer
bestämmande för den moderna kulturens
utformning än vetenskapens segertåg. Även konsten
står under dess inflytande. Uppställas i detta
sammanhang film och teater till jämförelse,
finner man omedelbart, att det djupa
förhållande mellan konst och religion, som är
konstitutivt för teatern, i fråga om film
upplöses till förmån för konstens beroende av
vetenskapen. Och filmen har upptagit
vetenskapligheten inte bara som en bestämd andlig
attityd utan också som konstnärlig teknik,
genom filmkameran. Det är en betydelsefull
punkt.
Det hör till naturvetenskapens
karakteristika, att den meddelar en bild av
verkligheten, som vårt öga inte utan vidare känns
vid och som därför förefaller en naiv
uppfattning overklig. Teleskop och mikroskop,
fysikaliska och kemiska hypoteser jämte
andra vetenskapliga hjälpmedel äro i färd
med att beröva verkligheten dess "verkliga"
utseende. "Att lära känna världen är att göra
den oigenkännlig." Den tanken inställer sig
ovillkorligen, om inte kinematografiens
specifika uppgift är att med sina tekniska medel
blotta den för våra sinnen givna
verklighetens osynliga struktur och dess osynliga
rytmer, det vill säga fråntaga den dess
påtagliga realitet.
(Att den uppgiften verkligen ligger inom
kinematografiens möjligheter, därom råder
intet tvivel. Det ådagalägges till fyllest av
vad den moderna filmen faktiskt presterat
och av filmlitteraturens teoretiska
utredningar av filmkamerans omdiktande
funktion.)
Men nu uppstår den paradoxala
situationen, att filmen i samma mån den
fullföljer sina inneboende möjligheter och
förverkligar sina rätta uppgifter, kommer att bli
allt obegripligare för den stora publiken.
Om filmen lyder sina egna lagar och är sitt
väsen trogen, kommer den att avslöja en
värld, som åskådaren icke känner igen och
blott blir förvirrad av. Ett motsvarande
fenomen föreligger på det område av den
bildande konsten, som särskilt rönt inflytande
av vetenskaplig åskådning: det
expressionistiska, kubistiska, surrealistiska och abstrakta
måleriet har icke haft och har icke en
bärkraftig resonans hos den stora allmänheten.
En person med "vanligt" konstförstånd
föredrar vad som ur sträng kvalitetssynpunkt
måste benämnas kitsch; och det är fullt
förklarligt.
"Kitsch" är också åttio procent av den
samlade filmproduktionen. Å ena sidan är
filmen fastare rotad än övriga konstarter i en
vetenskaplig uppfattning, som logiskt tvingar
konsten in i en för massorna främmande sfär,
å andra sidan är den, till följd av de
kolossala framställningskostnaderna, som ingen
annan konstart beroende av sin popularitet
hos samma massor. En tragisk situation: av
inre orsaker oförmögen att vara verkligt
folklig konst, hänvisas den av yttre,
materiella omständigheter till folkets gunst. Så
tvingas filmindustrien att svika filmens
möjligheter, lagar och uppgifter och fabricera
kitsch för massorna.
Teatern skapar gemenskap mellan
människor; det kan icke filmen på samma sätt.
Publiken bevistar blott en filmförevisning,
deltar inte i den. Föreställningen har redan
sin givna, orubbliga form. Det sceniska spelet
är ett växelspel, en dialog mellan
skådespelare och åskådare. Filmens skådespelare
existerar däremot inte som levande
konstnärssjäl i oavlåtlig, eldande kontakt med
publiken. Han är ett fotograferat föremål bland
andra, som redan inför kameran voro döda,
regissörens material, som denne kan behandla
med utomordentlig frihet och hänsynslöshet.
Under inspelning ett objekt för den
omdiktande kameran, efter inspelningen, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
