Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Stig Almqvist: Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klippningen, en bild på en filmremsa, kan
människan, just om filmen följer sina lagar,
förvandlas från ett självständigt väsen till
ett ting, ett föremål bland tusen. Filmens
egna lagar: av dem är montagets lag den
viktigaste. Det är framför allt genom
montaget, den outtömligt variationsrika
sammanställningen av disparat upptagna bilder till
nya, uttrycksfulla enheter, som filmen
förmår gestalta och omgestalta verkligheten.
Det visar sig emellertid, att den
kitschproducerande kapitalistiska filmindustrien
ryggar tillbaka inför det radikalt
omgestaltande montaget; den lämnar filmens
principiellt nya gestaltningsmöjligheter
outnyttjade och förblir sittande i en i och för sig
ofta förtjänstfull fotografisk naturalism.
Däremot hävdar den proletära, revolutionära
filmen, att montaget är filmkonstens själ.
Först med dess hjälp kan verkligheten slås
sönder och formas på nytt efter bestämda
syften. Så är den revolutionära sovjetfilmen
den enda kategori, som tagit filmteknikens
väsentliga möjligheter och krafter i anspråk.
Den ryska filmens innehåll är tendentiöst.
Högre syften äro, menar Stepun, den
konsekventa montagefilmen, alltså den
väsenstrogna filmkonsten, förmenade. De tillkomma
teatern, den i grunden religiöst betingade
teatern. Men nutidens teater har svikit sin
uppgift att ge en ideal bild av livet och med
individens egen hjälp lyfta honom över
vardagen. Så som Stepun för resonemanget, är
emellertid teatern ett nödvändigt element i
kulturen, filmen icke. Det gäller därför att
med all makt arbeta för en pånyttfödelse av
den religiösa känslan och för ett återförande
av scenkonsten till medvetande om sitt
innersta väsen; de två strävandena gå
fullkomligt parallellt. Och en konst, som vilar
på sådana grundvalar som teatern, behöver
icke frukta för framtiden. Den har evigheten
för sig och kan inte förstöras genom något
eller något annat än svek mot sin egen
innersta karaktär. Ty "människans kamp med
sitt öde, inför sina medmänniskors ögon och
inför guds ögon ... är något lika evigt och
oförgängligt som födelse, kärlek och död".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
