Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1933
- Recensioner
- Margit Abenius: Ann Vickers och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den särskilda tillfredsställelse som umgänget
med andligt vidsynta, beresta och
världserfarna människor skänker får man här. Även
författarinnan bakom verket väcker intresse.
Hennes förnäma, slutna personlighet skildras
i en essay av professorskan E. Liljegren i
N.D.A:s söndagsbilaga den 13 september
1931. ”Många människors städer han såg och
förnam deras kynne, många de lidanden voro
på hav, som hans hjärta fick utstå.”
*
Edouard Estaunié: Madame Clapain.
Estauniés böcker bör läsas av den stora
grupp människor som finner behag och tröst
i att se ”meningar” i allting. Dessa läsare
torde ofta få tillfälle att med blyertspennan
stryka under meningar om själva meningen.
Anmälaren själv har en speciell aversion mot
att i det dagliga praktiska livet stanna efter
varje avtagsväg och utropa: ”Hur
annorlunda hade icke allt artat sig om jag gått
till höger i stället för till vänster.” Det blir
något ansträngt och ansträngande över en så
djupt meningsfull tillvaro. Estaunié snör till
så hårt om känslorna att bara ångest blir
kvar, en ofta skarpsynt rädsla som ser en
mening i varje klockas knäppning, varje
blinkning av ögonlocket. I författarens sista
roman, ”Madame Clapain”, passar hans
uppjagningsteknik ganska väl till själva ämnet.
Motivet är nämligen i sig självt spännande,
en kriminalhistoria. Ida och Ursule, två
medelålders fröknar, lever ett lugnt och
anspråkslöst liv i en fransk småstad. En
okänd kvinna, madame Clapain, kommer till
deras hus som inackordering. En dag finner
man henne död på sin säng. Madame Clapain
får nu ett mystiskt grepp över systrarnas
tankar och fantasi. Osynlig styr hon deras
liv. Ida ger sig ut för att försöka utforska
hennes historia och på så sätt skingra
mystiken och ”döda en död”. Hon lyckas,
madame Clapains historia och brott avslöjas.
Estauniés reflexioner över tillfällighetens
mystik är ibland fina, med uppövad
franskakademisk förmåga att destillera ut det
allmänna ur det speciella, ibland, kanske
särskilt för en nordbo, ytterst banala. På de
sista sidorna i ”Madame Clapain” ger han
sitt bästa. Man förstår där författarens syfte
med sin bok: att skildra hur en trång,
egoistisk själ genom möte med ett annat öde, här
brott, tragik och moderskärlek, blir
renskrapad från bottengruset. En luttrad, renad,
patetisk känsla utmärker honom, en
mentalitet så kemiskt fri från humor att man
knappast vill nämna ordet i detta
sammanhang. Recensenten skall nämligen som bekant
inte tillönska författaren en annan natur än
den han verkligen har.
*
E. M. Delafield: Kvinnor är sådana. Gebers. 6:–
 |
| E. M. DELAFIELD |
Porträttet av E. M. Delafield på baksidan
av hennes novellbok "Kvinnor äro sådana"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0234.html
