Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1933
- Recensioner
- Johannes Edfelt: Rysk tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rysk tragedi
M. E. Saltykov: Familjen Golovljov.
Översättning från ryskan av Gunnar
Gunnarsson. Norstedts 1933. 7: —–.
Med M. E. Saltykovs roman ”Familjen
Golovljov” introduceras på allvar i Sverige en
författare, som länge räknats till den slaviska
litteraturens klassiker. Av ryssarna själva
brukar han ofta sammanställas med Swift, och
något ligger det väl i denna jämförelse, också
om den är haltande. Steget mellan Swift och
Saltykov är måhända inte så förskräckligt
långt. Obarmhärtigheten, mörksvnen, skärvan
av trollspegeln ha de gemensamt; men klarare
anger man nog Saltykovs ställning och
egenart genom att jämföra honom med företeelser
som äro honom i tid och rum mera
närbelägna. Placerar man honom i rätt
sammanhang skall man finna, att han i själva verket
intar en högst märklig mellanställning mellan
Gogol och Dostojevski. Han fullföljer
nämligen i sin produktion traditionerna från
Gogol på samma gång som han i sina
skildringar av sjukliga själsyttringar tydligt
föregriper Dostojevski. Det är alltså som länk
i den kedja som förbinder ”Döda själars”
författare med ”Bröderna Karamasovs” han
har sin litteraturhistoriska betydelse.
Det är främst som en obarmhärtig och
skarpsynt skildrare av ryska förhållanden —–
hoc est missförhållanden —– under tidrymden
1855 till 1885 som Saltykov gjort sig känd.
På 60- och 70-talet se hans mest betydande
skapelser dagen. Hans första större verk är
”Guvernementsskisser”, en samling
berättelser och satirer med ett sådant övermått av
burleska och groteska inslag, att det skildrade
gör ett intryck av overklighet. Vad Saltykov
frenetiskt och bittert häcklar och angriper
är i stort sett samma sociala
missförhållanden och abnormiteter som Gogol med sådan
abandon gisslat i ”Revisorn”: korruptionen,
kryperiet, fromleriet. del fysiska och psykiska
snusket. Alla de typer vi känna från Gogol
dyka ånyo upp i Saltykovs produktion. Tjugu
år efter ”Revisorns” tillkomst har ingenting
förändrats i den ryska landsorten: allt går
sin gilla gång i gamla kända hjulspår.
Romanen ”Golovljovs” utgavs första gången
1880. Det torde vara Saltykovs främsta verk
på samma gång som det är det för
västerländsk smak lättast tillgängliga. I den dräkt
vari romanen nu framträder för svensk
publik utgör den en heder för sin
översättare.
”Familjen Golovljov” är, korteligen
uttryckt, historien om en rysk adelsfamiljs
förfall. Det är ett älsklingstema i rysk litteratur,
men frågan är om det någonsin framförts
med mera skrämmande intensitet, med
grymmare skärpa och större eftertryck än i denna
skildring. Händelserna tilldraga sig strax före
och kort efter livegenskapens upphävande. På
godset Golovljovo residerar den sextioåriga
Arina Petrovna, en girigbuk men på samma
gång något av en kraftkvinna, som med
raffinerad ekonomisk taktik samlar i ladorna,
under långa och mödosamma år lägger kopek
till kopek. Hennes man är en bifigur, ett
orkeslöst och supigt vrak, som förnöter sin
tid med lyriska försök ”i Barkovs genre”.
Typiska för den äktenskapliga tonen i detta
hem äro de epitet som makarna vid sina
fåtaliga sammanträffanden behaga tillägga
varandra: ”Mannen kallade hustrun ’Häxan’
och ’Djävulen’, hustrun åter benämnds
mannen Väderkvarnen’ och ’Den stränglösa
balalajkan’. Under dessa omständigheter hade de
levat tillsammans i mer än fyrtio år, och
aldrig hade det fallit vare sig den ena eller
den andra in, att ett dylikt liv i sig innebar
något onaturligt.”
Arina Petrovnas tre söner äro, var och en
på sitt sätt, förfelade skott på en en gång
livskraftig stam, hjälplösa och
beklagansvärda offer för en långt framskriden
degenerationsprocess. I början av romanen göra vi
bekantskap med den äldste av dem, Stefan
Golovljov, kallad ”Dumskallen”, vilken med
några misslyckade ämbetsmannaår bakom sig
i den förlorade sonens gestalt återkommer
till godset, där han är dömd att som ett
hunsat nådehjon framleva återstoden av sitt
liv, märkt lika mycket av vodka som av
lungsot.
Men den andre sonen, Paul Vladimirovitj,
som av modern tilldelas godset Dubrovino,
går det föga bättre. Det mest framträdande
draget i hans karaktär är hans patologiska
känslolöshet. Den enda känsla han är mäktig
hysa och som in i det sista uppehåller denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0238.html
