Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1933
- Recensioner
- S. S—e: Atterbomstudier
- G. A.: När tiden byter skinn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydenhet hans omgivning kanske mången
gång saknar hos honom.”
Det är först mot bakgrunden av Atterboms
stora verk man kan ha någon behållning av
att studera hans ofta löjliga och icke
särskilt intressanta vardag. Denna synpunkt har
Santesson med mycken finhet hävdat.
Frågar man däremot efter den
individualpsykologiska orsaken till Atterboms
personliga öde, hans depression och täta neuroser,
så är Santesson för akademisk för att våga
ge det enda riktiga svaret. Materialet är
annars synnerligen vältaligt, och författaren
har både anat och antytt det riktiga
sammanhanget. Atterboms mångomtalade
personlighets- och verklighetsproblem är i första
rummet ett sexuellt problem. Goethes ord om
skaldernas förlängda pubertetskris gäller i
ovanligt hög grad om den svenske
romantikern. Det kan för övrigt ifrågasättas, om
man icke skulle kunna finna ett av motiven
till de romantiska periodernas uppträdande
i litteraturens hävder i samma epokers
inställning till sexualiteten. Romantiken växer
fram samtidigt med att moralen snörs till
och driftslivet hämmas av konventionen. En
modern psykolog kommer en gång att från
denna synpunkt kunna skriva hela
litteraturens historia, och synpunkten är ingalunda
att förakta.
Men utrymmet förbjuder vidare
utläggningar. Det återstår endast att anteckna, att
Santessons bok också rymmer tre andra
studier —– en över den hyperboreiska
republiken i ”Lycksalighetens ö”, en om Italien i
”Fågel Blå” och en liten anteckning om
Goethe och Atterbom, en tolkning av ett
Goetheinvektjv. S. S—–e
När tiden byter skinn
Valfrid Spångberg: När tiden byter
skinn. Bonniers. 7: 50.
Valfrid Spångberg börjar sin bok med en
skildring av den trakt där han växt upp,
Hedlandet i Sörmland, beläget på sluttningen
av Långbergen ned mot sjön Klemmingen —
alltså norr om Gnesta. Det är sällan man ser
en så bra hembygdsbeskrivning. Den är ju
inte omedelbart vinnande: den är flärdlös
och konstlös, den har inga stilistiska effekter
att bjuda på; den saknar alldeles frappanta
episoder och karaktärsfulla porträtt. Den är
inte ens personlig i tonen: författaren
berättar ingenting om sig själv och mycket litet
om sina anhöriga. Men i stället ger han en
utmärkt rundmålning av det gamla
bondelivet som det levdes i denna trakt för en
sextio, sjuttio år tillbaka i tiden och ännu
något senare. Man behöver inte ha läst många
sidor innan man är övertygad om
författarens absoluta trovärdighet. Som skribent har
han den enkla och strama ärelystnaden att
alltid välja det exakta ordet, att alltid
komma sanningen så nära som möjligt. Han
idealiserar inte, han svartmålar inte: han
söker bara att rakt på sak beskriva den
gamla tiden. Lika balanserad, sanningskär
och rättvis är han när han i fortsättningen
talar om politiska motståndare och
meningsfränder.
Ett par kapitel i Spångbergs bok ha den
begränsningen att ibland få ett visst tycke av
uppslagsbok: ett alltför rikt stoff är
sammanpressat på alltför få sidor. Men i det stora
hela är boken verkligen läsvärd; den ger
snabba och klara återblickar på skilda faser
av det svenska samhällets utveckling från
åttiotalet fram till 1911. Man finner kanske
inte så många nya synpunkter, men man
finner vederhäftig historik, tydliga
miljöskildringar och många bra porträtt. Men vad
man till slut är mest tacksam för, det är som
sagt det första kapitlet.
Det skulle förlora på ett referat. Det
handlar inte om några märkliga saker. Det
återspeglar bara det gamla bondelivet på den
svenska landsbygden, hårt och strävsamt,
men med omväxling i sysslorna, med mycket
och oftast tungt arbete, med enkel kost och
sparsam vila. Men dagarna hade sin trevnad
och året sin lugna gång; människorna voro
rotfasta och funno sig till rätta. Så var det
åtminstone i författarens släkt; och så tycks
det ha varit i trakten för övrigt. ”Det var en
värld där man kunde leva, men stor var den
inte och ganska sluten.” Men isoleringen höll
redan på att upphävas. ”Järnvägen,
tidningen och skolan slogo hål i muren.” Den
nya tiden stod inför sitt inbrott; och
författaren är inte den som klagar över
omvandlingen. Han ser inte det försvunna i något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0246.html
