Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. April 1933
- Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STEFAN ZWEIG
GUVERNANTEN
De båda barnen äro ensamma i sitt rum.
Ljuset är släckt, allt är mörkt. Blott från
sängarna kommer ett litet vitt skimmer. De
små flickorna andas så tyst att man kunde
tro de somnat.
— Hör du! säger då en röst. Det är
den tolvåriga som försiktigt, nästan ängsligt
kastar ut dessa ord i mörkret.
— Vad är det? svarar systern från den
andra sängen. Hon är bara ett år äldre.
— Det var bra att du är vaken. Jag...
vill tala om något för dig...
Inget svar kommer, det är bara något som
rör sig där borta i sängen. Systern har satt
sig upp och tittar förväntansfullt. Ögonen
glimma genom mörkret.
— Vet du... jag ska tala om för dig...
Men säg mig först, tycker du inte det har
varit något konstigt med vår fröken de här
sista dagarna?
Den andra dröjer lite med svaret. Hon
funderar.
— Jo, säger hon sedan, men jag vet inte
riktigt vad. Hon är inte så sträng som hon
brukar vara. Nu har jag inte läst några läxor
på två dagar, och hon har inte sagt nånting.
Och så är hon så besynnerlig. Det är som hon
inte brydde sig om oss. Hon sätter sig alltid
för sig själv och leker inte med oss som förut.
— Jag tror att hon är förfärligt ledsen
och inte vill visa det. Och aldrig spelar hon
piano nu heller.
Det blir tyst igen.
Då påminner den äldsta:
— Men du skulle ju berätta nånting.
— Ja, men du får inte säga det för någon,
inte för någon, ser du, inte för mamma och
inte för din goda vän.
— Nää då! svarar hon otåligt. Vad är det
nu då?
— Jo, ser du... nyss, när vi skulle gå och
lägga oss, kom jag att tänka på att jag inte
sagt god natt till fröken. Jag hade redan tagit
av mig skorna, men jag gick i alla fall bort
till hennes rum, alldeles tyst, förstår du, för
att överraska henne. Jag öppnade dörren så
försiktigt. Först trodde jag att hon inte var
inne. Ljuset brann, men jag såg henne inte.
Men rätt som det var — du må tro jag blev
rädd — fick jag höra någon gråta, och då
såg jag att hon låg påklädd på sängen och
borrade ner ansiktet i kudden. Hon snyftade
så jag blev förskräckt. Men hon märkte
inte mig, och då stängde jag dörren igen
alldeles ljudlöst. Jag måste stå stilla ett tag,
för jag darrade så, och då hörde jag alldeles
tydligt en gång till genom dörren hur hon
grät, och då sprang jag tillbaka hit så fort
jag kunde.
Båda äro tysta en stund. Sedan säger den
ena med låg röst:
— Stackars fröken!
Ordet dallrar genom rummet som en dov,
bortdöende ton, och så blir allt tyst igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0256.html
