Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag undrar vad hon grät för? börjar
den yngre. Jag vet inte att hon har haft några
tråkigheter med någon de här sista dagarna,
mamma har också slutat att bråka med
henne, och vi har då säkert inte gjort henne
något. Vad gråter hon då för så
förfärligt?
— Jag tror jag vet, säger den äldre.
— Varför då, säg?
Systern tvekar. Till slut säger hon:
– Jag tror hon är kär.
— Kär? säger den yngre häpen. Kär?
I vem?
— Har du inte märkt nånting alls?
— Inte i Otto heller?
— Inte? Och inte han i henne? Kan du
då säga varför han, som har bott i tre år
hos oss och alltid bara suttit med sina
böcker och aldrig haft tid att gå med oss ut,
nu ett tu tre har följt med oss varenda dag
de här sista månaderna? Brydde han sig
nånsin om dig och mig, innan fröken kom
till oss? Och nu är han ju med oss hela
dagarna. Alltid råkar vi honom liksom av
en slump, i Folkparken eller Stadsträdgården
eller Pratern, så snart vi är ute med fröken.
Har du inte tänkt på det?
Helt förskräckt stammar den lilla:
— Joo... joo, visst har jag det. Jag bara
trodde hela tiden att...
Rösten sviker henne. Hon säger ingenting
mer.
— Det trodde jag först också. Vi flickor
är ju alltid så dumma. Men sen förstod jag
snart att vi bara var en förevändning.
Nu tiga båda. Samtalet tyckes vara slut.
Bägge hängiva sig åt tankar eller kanske
redan drömmar.
Då kommer än en gång den lillas röst så
undrande ur mörkret:
— Men varför gråter hon då? Han tycker
ju om henne. Jag har alltid trott att det är
härligt att vara kär.
— Jag förstår det inte, säger den äldre
helt drömmande, jag har också trott att det
måste vara mycket härligt.
Och än en gång ljuder det, sakta och
beklagande, från redan sömntrötta läppar:
— Stackars fröken!
Sedan blir allt tyst i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
