Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. April 1933
- Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon ibland så där och stirrar drömmande
framför sig. Då smyga flickorna omkring på
tå för att inte störa henne. Dovt och
hemlighetsfullt känna de: nu tänker hon på sitt
barn, som är någonstans långt borta. Och
mer och mer, ur sin vaknande kvinnlighets
djup, älska de fröken, som nu blivit så mild
och så snäll. Hennes eljest friska och hurtiga
gång har blivit betänksammare, hennes
rörelser äro försiktigare, och barnen ana i allt
detta en hemlig sorg. De ha aldrig sett henne
gråta, men hennes ögonlock äro ofta röda.
De förstå att fröken vill hemlighålla sina
bekymmer för dem, och de äro förtvivlade
att inte kunna hjälpa henne.
Och en gång, när fröken vänder sig bort
mot fönstret och torkar sig i ögonen med
näsduken, fattar den minsta plötsligt mod,
tar sakta hennes hand och säger:
— Fröken har varit så ledsen på sista
tiden. Det är väl inte vår skull?
Fröken ser rörd på henne och stryker med
handen över hennes mjuka hår.
— Nej, nej, min lilla vän, säger hon. Det
rår inte ni för.
Hon kysser henne vänligt på pannan.
*
Under allt detta spanande och lyssnande,
detta aktgivande på allt som rör sig inom
deras synfält, har den ena äntligen, en gång
då hon oväntat trädde in i vardagsrummet,
uppfångat ett yttrande. Det var bara en enda
sats, ty föräldrarna avbröto genast samtalet,
men vartenda ord tänder nu hos dem tusen
gissningar.
— Jag tycker också jag har märkt det,
sade modern. Jag får väl ta och hålla förhör
med henne.
Flickan trodde först att det var om henne
själv de talade, och hon skyndade nästan
ängsligt till systern för att få råd och hjälp.
Men vid middagen märka de att föräldrarnas
blickar först vila forskande på frökens
oförsiktigt drömmande ansikte och sedan mötas.
Efter middagen säger modern, som i
förbigående, till fröken:
— Var snäll och kom in till mig sedan.
Det är något jag vill tala med er om.
Fröken böjer lite på huvudet. Flickorna
stå skräckslagna, de förstå att något nu skall
hända.
Och genast, när fröken går in till deras
mor, störta de efter. Detta att lyssna vid
dörrarna, att snoka i vrårna, att speja och
spionera har för dem blivit en alldeles
naturlig sak. De känna inte längre det fula och
opassande i det, de ha bara en enda tanke:
att sätta sig i besittning av alla hemligheter
som tornas upp omkring dem för att hindra
dem att se.
De lyssna. Men de höra bara liksom ett
sus av tysta viskningar. De skälva nervöst,
rädda att allt skall undgå dem.
Då blir den ena rösten där inne
högljuddare. Det är deras mors. Den låter ond
och uppretad:
— Tror ni att alla människor är blinda,
att man ingenting märker? Jag kan ju lätt
tänka mig hur ni har fyllt era plikter med
sådana tankar i huvudet och sådan moral.
Och åt en dylik person har jag anförtrott
mina barns uppfostran! Säkert har ni grymt
försummat mina stackars små flickor...
Det lät som om fröken svarade något, men
hon talade så tyst, att barnen inte kunde
höra det.
— Rår inte för det! Rår inte för det! Det
tycker alltid en lättsinnig människa. Hon ger
sig hän åt den förste bäste och tänker inte
på följderna. Det får vår Herre reda upp.
Och en sådan vill vara uppfostrarinna, en
föresyn för unga flickor. Det kallar jag
fräckhet. Ni tror väl ändå inte att jag tänker
behålla er här i huset i ert nuvarande
tillstånd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0261.html
