Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Stefan Zweig: Guvernanten. Novell. Översättning av Hugo Hultenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnen stå utanför och lyssna. Det går
kalla kårar över ryggen på dem. De förstå
inte allt detta, men de känna det fruktansvärt
att höra sin mors röst så där vredgad, och
det enda svaret hon får är frökens tysta,
förtvivlade snyftningar. Deras ögon fyllas av
tårar. Men modern tycks bli allt häftigare och
häftigare.
— Ja, det är det enda ni kan göra nu
att gråta. Men det rör mig inte. Med sådana
personer hyser jag inget medlidande. Vad
det nu ska bli av er, det angår inte mig. Ni
torde väl veta vem ni har att vända er till,
jag frågar er alls inte om det. Jag vet bara
att jag inte tänker låta den som i så hög grad
försummat sin plikt stanna en enda dag till
i mitt hus.
Endast snyftningar svara henne, dessa
förtvivlade, hejdlösa snyftningar, och barnen
utanför dörren skaka som av feber. Aldrig
ha de hört någon gråta så. Och de ha en
dunkel förnimmelse av att den som gråter
så inte kan ha orätt. Deras mor tiger nu
och väntar. Sedan säger hon plötsligt, i
hård ton:
— Ja, det var bara det jag ville säga er.
Gå nu och packa era saker, och i morgon
bittida får ni er lön. Farväl!
Barnen taga ett språng bort från dörren
och rädda sig in i sitt rum. Vad betyder
detta? Det är som om en blixt slagit ner
framför dem. Bleka och skälvande stå de där.
För första gången vaknar en aning hos dem
om verkliga förhållandet. Och för första
gången våga de känna något av revolt mot
sina föräldrar.
— Det var nedrigt av mamma att säga så
till henne, säger den äldsta med
sammanpressade läppar.
Den lilla ryggar ännu tillbaka för det
djärva ordet.
— Men vi vet ju inte riktigt vad hon har
gjort, stammar hon ängsligt.
— Säkert ingenting orätt. Fröken kan inte
göra nånting orätt. Mamma känner henne
inte.
— Och vad hon grät! Jag blev riktigt
rädd.
— Ja, det var förfärligt. Men så mamma
skrek till henne! Det var nedrigt, det säger
jag, nedrigt var det.
Hon stampar med foten i golvet. Tårar
fylla hennes ögon. Då kommer fröken in.
Hon ser mycket trött ut.
— Barn, jag har lite att göra i
eftermiddag. Ni får vara ensamma här. Jag kan ju
lita på er. I kväll ska jag komma och se
till er.
Hon avlägsnar sig utan att lägga märke till
barnens upprörda sinnesstämning.
— Såg du att hennes ögon var alldeles
förgråtna? Jag förstår inte att mamma kunde
vara så otäck mot henne.
— Stackars fröken!
Samma ord kommer igen, medlidsamt och
tårdränkt. De stå bestörta. Då kommer deras
mor in och vill att de ska fara ut och
åka med henne. Barnen göra undanflykter.
De äro rädda för modern. Och så upprör det
dem att hon inte säger någonting till dem om
att fröken skall flytta. De vilja hellre vara
ensamma. Likt två svalor i en trång bur flaxa
de hit och dit, halvkvävda av denna lögnens
och förtegenhetens atmosfär. De fundera om
de inte ska gå in till fröken och fråga henne,
tala med henne om allt, be henne att stanna
och säga att mamma har orätt. Men de äro
så rädda att såra henne. Och så skämmas de:
allt vad de veta ha de ju på smygvägar
lyssnat sig till. De måste ställa sig ovetande,
ovetande som de voro ända till för några
veckor sedan. Så sitta de ensamma en hel
ändlös eftermiddag, grubbla och gråta och
höra hela tiden i sina öron dessa hemska
röster, moderns elaka, hjärtlösa vredesutbrott
och frökens förtvivlade snyftningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
