Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sten Selander: Humanisten och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STEN SELANDER
HUMANISTEN OCH
NATUREN
Här i trakten finns ett ställe, dit våren
kommer tidigare än någon annanstans. Ett
gråstensberg har fallit på knä och sträcker
skyddande ut armarna kring en sandig
sydluta med tall och nyponbuskar,
björnbärsrevor och kort gräs. Och lite längre ner
ligger en av de örtbackar, man nästan alltid
finner kring gamla torp och små bondgårdar.
Om en eller annan månad kommer slånens
vita blomgrenar att avteckna sig som visioner
från en japansk akvarell ovanför de
ursvenska bergknallarna, som i sina skrevor
hyser en tumshög miniatyrflora av nagelört,
vårarv och backförgätmigej: man måste lägga
sig raklång och se noga efter, innan man
upptäcker att alla dessa lilleputtsblomster
verkligen har riktiga kronblad och ståndare
och pistiller, alldeles som de stora
blommorna. Till och med maskrosorna blir
mindre och sirligare än eljest här, där
sommarn har sitt dockskåp under den korta tid,
då hon ännu är barn och tycker om att leka
med små, små blommor i en sval, nymorgnad,
hastigt bortvissnande barnkammaridyll.
Men nu, under de första vårdagarna i
mars, är nagelörten och backförgätmigejerna
bara gröna antydningar till bladrosetter, och
de små svarta jordbina, som brukar hänga
i deras blommor, sover alltjämt sin stelfrusna
vintersömn nere i marken. Ännu har livet
vaknat endast ett stycke högre upp i sydlutan.
Man kommer dit från tjällossningsvägar, där
leran klumpar sig under fötterna och man
slinter för varje steg, och från skogar, där
snön ligger grå och våt under granarna på
alla nordsluttningar. Men här sticker solen
på, och marken känns torr och sommaraktig,
då man sträcker ut sig på rygg, tittar upp
mot de vita strömolnen ovanför trädtopparna
och inbillar sig att det redan är juni. Bruna
myror strövar omkring med skälvande
antenner bland de gula stråna av fjolårsgräs, och
svarta jaktspindlar kilar fram och tillbaka.
Vad de jagar vet jag inte. Kanske är det
myrorna, något annat villebråd syns i alla
händelser inte till; men, som sagt, åtminstone
jag vet mig aldrig ha sett dem fånga ens en
myra. Till och med spindlarna verkar
vänliga och ofarliga denna blåa, solglittrande
vårdag.
Då blänker med ens någonting i luften.
Det är en vägstekel, hård och glansig och
med styva vingar som ett stridsaeroplan; när
hon en sekund slår ned på marken, ser man
att hon är målad i de gamla piratfärgerna
rött och svart. Så lyfter hon igen och flyger
omkring tätt över marken, ivrig, spanande,
mer lik en stridsflygare än någonsin. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
