Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Sten Selander: Humanisten och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likgiltigt. Först samma kultur, som hjälpt oss
inse att i förhållandet människor emellan
vår rätt inte är den enda rätten och vår
sanning inte den enda sanningen, har skapat
respekt för liv också av annan art än vårt
och för dess rätt att levas på sitt sätt, efter
sina lagar. Endast kulturmänniskan har
förmått spränga den egna nyttans och egna
livsformens trånga gränser och komma den
övriga skapelsen till mötes med osjälviskt
intresse inte trots, utan därför att den är
annorlunda beskaffad än hon själv. Och
humanistisk livssyn och naturkänsla —— känsla
för naturen som något oss olikt, egenartat
och just därför okränkbart —— tycks
åtminstone mig så långtifrån oförenliga, att de
tvärtom på en väsentlig punkt sammanfaller.
Men äger inte också de primitiva folken
en naturkänsla, som i sina uttryck väl kan
mäta sig med vår? Har sålunda inte
buschmännens och de sydeuropeiska
stenåldersvildarnas teckningar och eskimåernas poesi
fångat särdragen hos olika djurarter med ett
liv och en skärpa, som vi aldrig kan uppnå?
Obestridligen: och ändå föreligger just
därvidlag en grundskillnad mellan oss och dem.
Dels har hela denna konst en magisk
innebörd: de vilda folkens naturkänsla är inte
ointresserad, den tar hela tiden sikte på
magens krav. Men framför allt bottnar
intensiteten och förtroligheten hos de
primitiva rasernas naturiakttagelse i omedelbar
gemenskap med djuren; en eskimå eller
buschmän har inte kommit till klarhet om att
det existerar en absolut väsensolikhet mellan
honom själv och en valross eller struts, för
honom går ingen tydlig gräns mellan
naturens och människans värld. Hans gudar kan
ha djurskepnad, han och hela hans klan
härstammar från eller står åtminstone i mystisk
blodsfrändskap till totemdjuret, och en
noshörning eller narval eller annan best, som är
tillräckligt stor och skräckinjagande, tycks
honom vara en varelse av högre och inte av
lägre art än han själv och hans gelikar.
Förutsättningen för vår naturkänsla
däremot är gränsen mellan natur och människa.
Det må vara sant, att också vi dödar och
äter andra levande varelser och plågar
varandra och allt som lever omkring oss.
Slätterna vid Ypres och Marne och gatorna i
Eastend är skrämmande vittnesbörd om att
det mänskliga inte alltid förmått höja sig
över det djuriska; och kring mänsklig
själviskhet, grymhet och ondska står
dessutom en kväljande luft av dåligt samvete och
feg förljugenhet, som naturens
bekymmerslösa omedvetenhet inte känner. Inga
Potemkinkulisser kan dölja, att också vi hör till
drifternas råa, grovt egoistiska värld. Men
för oss är den världen inte den enda, för
oss existerar även en annan: värdets, andens
värld. I naturen finns inget värde och ingen
ande utom den vi diktar in i den. Där finns
ingen godhet och rättvisa, bara den starkares
brutala rätt. I grund och botten finns där
inte ens någon skönhet, eftersom det bara är
människoögat, kulturmänniskans öga, som
ser skönheten i naturen och därmed skapar
den. Visserligen kan det knappast bestridas,
att vad som en gång ska bli till värde
skimrar som en avlägsen gryning ur djurhonans
självuppoffring för sina ungar eller
rovfåglarnas trohet mot den make de en gång valt,
kanske inte heller att en strävan fram mot
värdet ligger immanent i det vi kallar
utvecklingen inom naturen: fullgånget och
förverkligat genomstrålar värdet dock endast
den mänskliga sfären av levande ande, av
medvetande och fri vilja.
Här är ju inte platsen för några
metafysiska överväganden, huruvida vår
förvissning om viljans frihet och värdets bestånd är
en illusion eller inte. Tron på en andlig, av
all yttre verklighet oavhängig värld lever
dock inom oss, lika ofrånkomlig och fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
