Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Fredrik Böök: Anarkistens tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i attentat och i erotisk hängivelse. När Emma
Goldman hörde en dam uttala sin ringaktning
över protesterna mot anarkistavrättningar,
kastade hon sig med ett tigersprång i strupen
pä den vantrogna och var nära att döda
henne; därefter slängde hon sig gråtande på
golvet och föll sedan i en djup sömn. Vid
flera andra tillfällen råkade hon på samma
sätt i bärsärkaraseri, spolierade en hel
juvelerarbutik, sprutade vatten i ansiktet på en
detektiv, ja, en gång reste hon sig upp under
en föreläsning och slog själva Johann Most
i ansiktet med ett ridspö —— hon hade blivit
oenig med honom beträffande den
revolutionära taktiken. Det är själva hennes
anarkistiska övertygelse, som gör en nervös
urladdning oundviklig; och det är uppenbart
at| de politiska attentaten äro principiellt
likvärdiga med de mera privata åskvädren.
Ä andra sidan kräver detta upprörda
själstillstånd också en utlösning genom erotisk
hängivelse, och det ur psykologisk
synpunkt allra värdefullaste i Emma Goldmans
memoarer är den fördomsfria uppriktighet,
varmed hon klarlägger denna sida av den
anarkistiska mentaliteten. Hon beskriver till
exempel ett politiskt möte. Vissa av talarna
lämna henne kall, heter det. Men så stiger
Most upp på plattformen, och den unga
flickan ryckes bort som i en virvelvind, hon
uppfattar icke längre omgivningen, hon hör
blott ett vilt, passionerat skrik: till strid, till
hämnd för avrättningarna i Chicago! På
hemvägen skakar hennes kropp som av feber.
”Jag behärskades av en oemotståndlig
längtan att ge mig själv till Sasha, att finna
befrielse i hans armar från kvällens
fruktansvärda spänning.”
Sasha var en ung judisk kamrat vid namn
Alexander Berkman.
Detta nära och oupplösliga sammanhang
mellan det politiska känsloruset och den
erotiska expansionen har bland annat till
följd, att Emma Goldman samtidigt måste
underhålla flera förbindelser; hon delade
sin anarkistiska hänförelse icke blott med
Johann Most och Sasha utan med åtskilliga
andra. ”Allt för saken”, var Sashas lösen,
och eftersom han kämpade för oinskränkt
frihet och mot alla borgerliga
egendomsbegrepp, kunde han icke göra några
allvarliga invändningar. Det hände att Emma
Goldman blev utsatt för kritik från mera
fördomsfulla meningsfränders sida, men hon
svarade då med förbittring, att anarkism
betydde frihet och glädje, och att hon icke
kände sig skyldig att leva som en nunna. Man
kan icke heller med fog beskylla henne för
asketism, lika litet som för hyckleri. Mot
äktenskapet hade hon däremot en stark
motvilja. En av hennes beundrare, Edward
Brady, försökte ihärdigt att övertala henne
till giftermål, men hon svarade stolt:
”Du behöver mig endast som hustru. Det
är inte nog för mig. Jag behöver förstående,
harmoni, den exaltation som stammar från
gemensamma idéer och syften.
Här betonar hon själv skarpsynt, att
anarkismen och kärleken äro två sidor av samma
extas. Årtionden igenom, från 1880-talet ända
fram till 1920-talet, har Emma Goldman med
samma trofasthet hängivit sig åt de
anarkistiska idealen, och man skulle kunna lämpa
på henne vad Runeberg sjöng om Kulneff:
Han kysste och han slog ihjäl
med samma varma själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
