Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Leck Fischer: I det tomma huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lugnt sträckte hon fram det, och han blev
tvungen att titta upp, när han tog emot det.
Ögonen var mörkbruna och oroliga. De
flackade, och åter såg han åt sidan.
—— Hur kom ni att gå hit upp?
Hon tog kaffekannan och hällde i.
Därefter fyllde hon sockerskålen. Grädde satte
hon fram i en kopp.
—— Jag trodde, att slottet var bebott. Jag
var inne i ett par av gårdarna nere i byn,
men jag blev utkörd.
–— Slottet står tomt. Ägaren har inte råd
att bo i det, och den som har hyrt det har råd
att låta bli. Det här är den gamla
trädgårdsmästarbostaden.
Hon lade märke till, hur han plötsligt såg
på henne, och kände sig glad. Hon brukade
stänga sin dörr för alla tiggare, men i dag
hade hon öppnat den. Varför? Hon tittade
i smyg på hans ansikte och visste, att hon
aldrig kunde se sig mätt på honom.
—— Vi har inte mer ved till spisen. Skulle
ni kunna tänka er att såga litet åt oss, så
kan ni få middagsmat.
Hon såg ut i parken för att dölja sin oro.
Han fick inte gå, han måste stanna. Kunde
han inte lika gärna stanna kvar och varje dag
få mat och husrum?
—— Jag skall gärna såga ved.
Svaret kom långsamt och med tonlös
stämma. Det irriterade henne, att hans
stämma hela tiden var så undergiven, men
hon glömde sin irritation för detta faktum,
att han stannade. Hon hade många
reparationer, som behövde göras. Han kunde stanna
en hel vecka, kanske två.
Då han hade ätit, letade hon fram sågen
och visade honom till rätta med arbetet. Först
hade hon tänkt låta honom stå på gården
men ändrade sig och lät honom hålla till
i uthuset. Han stod med sågen, som om han
aldrig någonsin hade haft ett sådant
instrument i handen, och hon måste spänna den
åt honom, innan han kunde börja. Därefter
gick hon in till modern.
Gumman satt på sängkanten med en schal
över axlarna, precis så som Maria hade
lämnat henne. Nattröjan hade hon lagt över
knäna och höll fast den med sina magra,
ådrade händer. De trötta, rinnande ögonen
såg förebrående på dottern.
—— Var har du varit? Vad springer du
efter?
Maria tog strumporna och bar modern till
närmaste stol. Hon lyfte sin börda som en
sak, som skulle flyttas och sättas på sin
plats. Det vållade henne icke något besvär,
vanan hjälpte henne.
Men just i dag kom hon ihåg, att allting
en gång hade varit helt annorlunda. Att hon
själv hade varit ung, och att modern en gång
hade varit kry och rörlig.
—— Vem var det som kom?
Gumman frågade. Stämman liknade ett
sjukt djurs pipande och kvidande läte. Maria
svarade inte. Det var så svårt att förklara.
Hon ville också behålla sin hemlighet för sig
själv. När hon ansträngde sig, kunde hon
höra sågens långsamma väg genom veden.
Automatiskt tog hon försiktigt ett tag med
händerna kring moderns rygg, då hon bar
in henne i rummet med länstolen.
Det förvånade henne, att hennes glädje var
så stor. Hon höll nästan på att sjunga.
Därefter gick hon in på sitt eget rum för
att byta klänning. Trots årstiden valde hon
sin vita sommarklänning. Hon tog ned spegeln
från väggen och ställde upp den mot en stol
för att kunna se sig själv i helfigur.
Hon strök ut tyget över brösten och
höfterna och vred sig fram och tillbaka flera
gånger, innan hon blev nöjd. Till sist löste
hon sitt hår och kammade det med långa,
säkra tag, medan hon lyssnade till sågens
långsamma melodi. Varje gång den tystnade,
stannade hon och stod dröjande med kammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
