Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Leck Fischer: I det tomma huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i handen utan att våga röra sig, ända tills
den åter började sjunga.
Modern ropade på henne några gånger,
men hon gick inte in. Hon blev länge stående
vid fönstret, då hon var färdig. Höstsolen
sken bakom slottsgårdens vinternakna träd
och hade ingen värme. Ändå kände hon sig
het och måste öppna fönstret. Gården låg
tom med sin förfallna brunn och den
kullriga stenläggningen, som inte slets mera,
men hon såg ingenting. Hon hade förlorat
all förnimmelse av tid och rum. Hon
lyssnade. Hela hennes kropp lyssnade efter en
mans arbete.
Efteråt visste hon inte, hur länge hon hade
stått framför fönstret, men det var nästan
middag, då hon gick genom stora rummet på
väg till köket. Modern satt och gnällde om
mat men fick inte något svar på sina frågor.
Då tystnade hon.
Maria blev stående i dörren till uthuset
och såg på veden. Den unge mannen satt
svettig och trött på huggkubben, och sågen
låg slängd på stengolvet. Hon tog upp den
och hängde den på väggen. Hans ögon följde
alla hennes rörelser, och hon måste lägga
band på sig för att inte börja sjunga. Nu såg
ban mer öppet på henne, för nu hade han
arbetat. Han vågade också se på henne, så
som en man ser på en kvinna.
—— Kan ni klyva veden också åt oss?
Hon såg rakt in i ögonen på honom och
skrattade.
Han besvarade ängsligt hennes leende och
nickade:
—— Om ni har en yxa.
—— Vi skall äta först.
Hon försökte skratta alldeles öppet och
tvang honom med sitt skratt att göra
detsamma. Skrattande stod de framför varandra,
då hon räckte honom handen:
——Tack för arbetet. Vad heter ni?
Han dröjde ett ögonblick med svaret, och
lika länge höll hon kvar hans hand i sin. Den
kändes på samma gång svettig och mjuk.
Hon tyckte inte om handtryckningen men
ville ändå aldrig släppa taget.
—— Ni kan kalla mig Gustaf.
Han svarade mycket långsamt och drog
undan sin hand.
—— Ni får gärna kalla mig Gustaf,
upprepade han.
Det hade varit hennes mening att säga sitt
eget namn, men hon glömde bort det. Medan
hon ordnade maten i köket satt han vid
spisen med framåtböjd, kutig rygg, som om
han var för trött för att sitta rak. Detta gav
henne ett bekymmer, som samtidigt var en
lycka, och hon blev glad först då han rätade
på sig och skulle börja äta. Under denna
deras gemensamma måltid kunde hon
knappast få i sig den minsta bit mat. Hon satt
ängslig och beredd att räcka honom fatet vid
minsta tecken. Hon hade inte längre
herravälde över sig själv och sina handlingar. Han
behövde bara be, så skulle hon genast gå
och uppfylla hans önskan.
Men han bad inte om någonting alls. När
hon räckte honom fatet, lyfte han inte blicken
från det.
Efteråt gav hon modern mat och hjälpte
henne att äta.
—— Var har du varit? Vad håller du på
med?
Mellan varje tugga kom en ny fråga, och
till sist svarade Maria, medan hon lyssnade
på de små, korta huggen från uthuset, som
hon kunde uppfatta, om hon ansträngde sig:
—— Jag har varit hos Gustaf.
Sedan gick hon.
Hon gick några steg i parken för att svalka
sig litet. Hon brukade ta en schal över sin
vinterklänning, men i dag frös hon inte,
fastän hon hade nakna armar. Eftermiddagen
hade redan börjat mörkna. I de svarta
buskarna satt snöbären som små vita äpplen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
