Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Ragnar Svanström: Malbroug s'en va-t-en guerre...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MALBROUG S’EN VA-T-EN GUERRE...
George Macaulay Trevelyan: England under Queen Anne. Ramillies
and the Union with Scotland. Longmans. London 1932. 21 s.
Recenserad av RAGNAR SVANSTRÖM
Till de tolv böcker, som Hugh Walpole
i förra numret av B.L.M. angav som de
märkligaste på den engelska marknaden efter
1900, hörde G. M. Trevelyans ”England
under Queen Anne”. Tidigare har detta verk
—— ävenledes av Walpole —— i dessa spalter
betecknats som ”det mest ståtliga samtida
historiska verk, som utgivits efter Macaulay”.
Och utan tvivel är komplimangen välförtjänt.
Men ändå och kanske just med hänsyn till
de översvallande lovord, som boken inhöstat
i engelsk såväl som utländsk press, känner
sig anmälaren manad att framhålla, att dess
framgång icke ter sig så absolut självklar ——
jag tänker här ej på erkännandena som
sådana, vilka utan ringaste fråga äro fullt
på sin plats, utan den framgång, som
upplagornas stigande siffror mäta, med andra
ord populariteten bland de bredare lagren.
En sak torde nämligen förtjäna att
understrykas mera än vad som hittills skett:
”England under Queen Anne” är icke en i vanlig
bemärkelse lättläst eller lättillgänglig bok.
Det bör framhållas därför att man å ena
sidan ger den läsande allmänheten en bättre
och riktigare uppfattning om arbetet och å
andra sidan gör Trevelyan större rättvisa
som författare. Trevelyan har ju själv vid
flera tillfällen hävdat, att en historikers första
plikt är att lära sig berätta, att skildra det
förflutna så att den stora publiken kan
fängslas av det och förstå dess budskap. Men
han har också sagt, att historikern med denna
gyllene regel för ögonen heller aldrig får
falla för frestelsen att offra vad han anser
vara en historisk sanning för den
konstnärliga effektens skull. Och med stolthet kan
han påstå, att han väl sällan eller aldrig
medvetet gjort sig skyldig till en sådan synd.
Han går läsaren till mötes, han bemödar sig
om berättandet som sådant —— ”what is easy
to read, has been difficult to write!” ——, men
han kapitulerar icke eller viker icke undan,
då han möter en historisk process, som är
lång och omständlig att berätta och som har
alla förutsättningar att trötta läsaren. I stället
kastar han sig huvudstupa in i materialet,
analyserar, väljer, vrakar, tar ståndpunkt och
ger sedan sin skildring, omsorgsfullt
avslipande sitt språk men också omsorgsfullt
framläggande nakna fakta. Sålunda finns det
även i Trevelyans mångprisade arbeten ——
och icke minst i det sista —— åtskilliga partier,
vilkas förmåga att väcka sant intresse man
med ledning av dyster erfarenhet beträffande
allmänhetens smak icke skulle vilja taxera
särskilt högt. Men när Trevelyan tar risken,
därtill driven av sitt samvete och väl även
av en god portion stolthet, så visar det sig,
att han ej gjort det förgäves. Han finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
