Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - G. S.: En äktenskapsroman - Margit Abenius: En roman om damer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En äktenskapsroman
Margareta Suber: Ett helsicke för en
man. Bonniers. 3: 75.
Margareta Suber väckte i fjol
uppmärksamhet med den lilla debutromanen ”Charlie”,
där hon med på en gång frisk och raffinerad
kolorit målade en mondän badortsmiljö och
med varlig men inträngande psykologi
sonderade ett fall av abnorm erotik. Den nya
boken bekräftar att författarinnan är en kraft
att räkna med i svensk litteratur. Hon har
absolut sin egen distinkta profil, som icke
alldeles liknar någon annan. Vad hon saknar
av ursprunglig berättarbegåvning och
konkret fantasi, uppväger hon genom kräsen
stil, allvarlig människoforskning och sinnets
förnämitet. Hon har svårt att fästa på
papperet en människas drag och en handlings
rörelse, men hon äger i gengäld ett sällsynt
lyhört öra för själarnas tysta monologer och
för det sprakande gnistrandet vid människors
friktion mot varandra. Den ser så lätt och
liten ut denna bok, men den har säkerligen
kostat mycken möda, ty Margareta Suber
försmår alla förenklingar och lättköpta effekter.
Hon grubblar över sina figurers
vardagsproblem med en intensitet, som förråder att
hennes egen personlighet fått släppa till en
god del av materialet.
”Ett helsicke för en man” —— redan av
vad som hittills sagts framgår att den bryska
titeln på intet vis träffar bokens ton ——
handlar om ett barns födelse och en
äktenskaplig kris, rentav ett äktenskaps död. En
dylik kris i mer eller mindre akut form torde
de flesta äktenskap få kännas vid. Den
uppstår, då den första förälskelsen upphör, då
makarna börja ”kunna varandra” och det
egentliga samlivet skall ta vid. I makarna
Holvigs fall är det mannen som tröttnar
först, och den närmaste anledningen härtill är
att hustrun, som bär på sitt andra barn, blir
honom främmande och estetiskt motbjudande
i sin grossess. Han undviker henne men är
både för feg och för finkänslig att erkänna
det. I grund och botten är han en fladdrig
estet, en av dessa svaga, älskvärda män, som
ha en stark dragningskraft på starka,
fulltoniga kvinnor. En sådan är också i detta
fall hustrun. Hon har svårt att överge tanken
på att den första lyckliga tiden är
överstånden och svårt för att reducera mannen
till hans rätta värde. Hon gör det visserligen
till sist, och det är denna psykologiska
process, som är bokens väsentliga innehåll.
Behandlingen saknar icke en viss dramatisk
spänning för den som icke med dramatik
enbart förbinder våldsamma händelser: det
är en verklig kraftmätning vi få bevittna.
Mannen har ett kolossalt övertag så länge
han är likgiltig och hon ännu förälskad, han
är hänsynslös på ett fegt och undfallande
sätt, medan hon undergivet ger vika så långt
hennes sega, elastiska natur tillåter. Men så
nås gränsen för denna elasticitet, och med
hela sin uttänjda kraft slår hon tillbaka och
kastar honom ifrån sig med våldsam,
självklar brutalitet. Hon behöver honom icke
mera, lika litet som blomman behöver
pollenkornet, som befruktat henne. När stormen är
över, står hon alltjämt med starka rötter
förankrad i tillvaron, medan mannen fladdrar
vidare utan vilja, utan kontroll.
Detta referat har hållits i abstrakta
ordalag. Att så skett är icke en tillfällighet, ty
som sagt tillhör inte boken dem, som
efterlämna minnet av en konkret värld. Den är
otvivelaktigt sann och verklig i sin teckning
av ett psykologiskt förlopp, men den saknar
livets röda blod. G.S.
En roman om damer
Gunhild Tegen: Vi kvinnor. Bonniers.
3: 75.
Gunhild Tegen vänder sig i sin nyutkomna
roman till dampubliken med en
kollektivistiskt omslutande titel: ”Vi kvinnor” (vi är
verkligen ett särdeles släkte!). De sju
kvinnor tillhörande samma familj som i brev,
dagböcker, inre monologer och
memoarbrottstycken exponerar sina själar i romanen, är
alla på ett självanalyserande och man måste
säga ganska egenkärt sätt medvetna om sin
kvinnlighet, sin personlighet och sitt
”temperament”. —- Det är en svår stilart
författarinnan har valt, den kräver förmåga att
antyda och avbryta. Anna Wahlenberg har
tidigare i ett par romaner lyckats skildra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
