Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Johannes Edfelt: Löskerkarlsliv - G. A.: Soldaten och adelsdamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bröd, men ett behöver jag: vandra längs
floderna, över daggvått gräs, över ljung,
genom dimmiga nätter, gå vilse i skogarna
och på de stora ängarna, ja, på ängarna
också, i den honungsdoftande värmen, mellan
manshöga ginstbuskar, vandra långsamt fram,
gå och driva och drälla på vägen.
Jag visslar också riktigt bra. Lampioon är
mitt namn.
Vi är för resten allihopa på väg, du också,
du må säga vad du vill. Men många av oss
har ett mål. Varje dag har vi ett mål, den
ena gången ett litet, ofta ett stort, och vi tar
umbäranden på oss och ser inte till höger
eller vänster, tills vi har nått målet. Hurra!
Och sen? Ingenting. Vi har bara nått målet.
Och till slut lägger vi oss ned och dör.
Hurra!
Jag för min del har inte något mål. Jag
går omkring i mina krympta byxor, blir varje
ögonblick stående och tittar mig omkring:
vad det är vackert här!”
Attityden är klassisk. Porträttet av
Lampioon, vagabonden, den asociale, frände till
Eichendorffs Taugenichts och Hamsuns
vandrare, han som spelar med sordin under
höststjärnor, äger alla den klassiske vagabondens
drag, allt från den slitna och ovårdade
habiten till vandringsglädjen och rotlösheten.
Manfred Hausmanns roman visar
överhuvudtaget hur evig denna typ är. Han har inte
kunnat utrotas vare sig av världskrig,
inflation, nazism och vad det nu är. Han är en
odåga, det är sant. Han sår icke, ej heller
skördar han; men de ärkeromantiker, som
veta att uppskatta Ekebykavaljerer och
lösker-karlar, amerikanska tramps eller ”Zigeuner
im grünen Wagen” måste han förefalla djupt
sympatisk: han förkroppsligar nämligen
äventyret och rörligheten. Johannes Edfelt
Soldaten och
adelsdamen
Hilda Vaughan: Soldaten och
adelsdamen. Översättning av Hugo Hultenberg.
Norstedts. 5: 75.
Hur många romaner har det egentligen
skrivits om detta tema: en man eller kvinna
uthärdar allting för att slippa överge den
gård där släkten och vederbörande själv ha
alla sina rötter? Det tycks vid det här laget
tämligen uttröskat som ämne, och det händer
oss nog att vi börja läsa böcker, som vi
upptäcka ska handla om dylika saker, med en
viss ovilja: vi känna igen oss, vi ha fått vårt
lystmäte på genren; och ofta ha dess
produkter ingenting annat varit än tämligen
värdelös papperslitteratur. Det är
stadsmänniskor, folkhögskollärare och sångbegåvade
studenter som hurrat kraftigast för
herrgårdsromantiken och bonderomantiken: patronerna
och bönderna själva äro inte så talföra, och
dessutom ha de en del praktiska saker att
fundera på, på sistone bland annat hur de
ska kunna existera.
Men liksom det alltjämt —— hur underligt
det än må tyckas —— kan skrivas
kärlekshistorier som äro värda att läsas, så kan det
också skrivas läsbara böcker om en gård och
kretsen omkring den. Hilda Vaughans
”Soldaten och adelsdamen” har kanske inte stora
utsikter att bli populär, den är ingen behaglig
litteratur, och den väcker till att börja med
knappast något omedelbart intresse. Men den
är faktiskt bra, till och med mycket bra: den
är fri från schablon och full av verklighet,
sådan verkligheten är eller kan vara. Den
spelar i en walesisk miljö, och denna miljö
är -— om också endast i förbigående ——
avmålad med saft och fyndighet och, efter vad
man skulle tro, med säkerhet: det luktar av
hav och hed och regn och dimma, och
av frodig sommar och tröstlös vinter; och
godsets underlydande, kelterna, äro ”ett folk
inte bara av främmande ras utan av en
förgången tid, ett folk med Gargantuaaptit och
Shakespearehumor”. Till denna trakt kommer
det en engelsman som ärvt fideikommisset:
en snäll och hygglig och svag och en smula
infantil man, skapad att alltid gå i
sommarkläder och dansa efter grammofonmusik; och
han låter lura sig till ett giftermål med den
förre ägarens dotter, som är feodal
härskarinna i stor stil och traditionens tjänare och
godsets bevarare. Boken handlar om
slitningarna mellan den viljestarka och den
viljelöse och slutar med ett mord: det är alltså
en äktenskapshistoria som inte hör till de
blida, men dess inre sanning är oomtvistlig
på sida efter sida; och båda
huvudkaraktärerna äro framställda med en säkerhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
