Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. April 1933
- Om vi finge välja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
0M VI
FINGE VÄLJA
Abel mit der Mundharmonika av Manfred
Hausmann. S. Fischer Verlag. Berlin 1932.
3 RM.
Entusiastiska och aggressiva, mer eller mindre
partibundna tyska problemlitteratörer bruka tala
hårda ord om Manfred Hausmanns produktion. De
påstå, att han ingenting har att ge. Att han är en
isolerad företeelse, en skriftställare utan sinne och
intresse för det väldiga, som sker runtomkring
honom. Och detta är ju på sätt och vis sant. Hausmann
håller sig på långt avstånd från Berlin och München.
I hans värld finnas inga genljud av den politiska
skottlossningen, av kulsprutornas smatter på gator
i uppror. Hausmann har flytt till idyllen och vägrar
envist att träda ut ur den. I hans sista bok är den
vindomspelad och vågomspolad. När man slutat
seglatsen med ungdomarna Jumbo och Peter, Abel
och Corinna, har man lungorna fyllda med salt
havsluft. Och lille Abel, om vilken man egentligen
skulle vilja ha fått veta en smula mer än man gör i
denna ypperligt skrivna och dåligt komponerade
bok, har hunnit att förälska sig, melankoliskt och
olyckligt. ”Es gibt so Stunden”, säger han till den
blygt åtrådda Corinna, ”da weiss ich vor Unruhe
nicht ein noch aus. Ich gehe umher, ich lese, ich
sause mit dem Rad los. Aber das hilft alles nichts.
Es ist was da, mit dem ich nicht fertig werde. Aber
ich weiss nicht, was es eigentlich ist. Ich will es
auch gar nicht wissen. Ich habe Ångst davor. Auf
diese Weise habe ich das Spielen auf meiner
Mundharmonika gelernt...” Sehr nett, sehr
liebenswürdig, sehr einfach. Sådan är ungdomen. Och sådant
är Manfred Hausmanns patos. —— Hausmanns
berömda ”Lampioon” har just översatts till svenska
och är recenserad på annat håll i dètta häfte.
Tragediens siste akt. Spa 8. august——9.november
1918 av Anton Mohr. H. Aschehoug & Co.
Oslo 1932.
D:r Anton Mohr, känd väl främst för sin även
till svenska översatta bok ”Kampen om oljan”, har
i sitt sista arbete skildrat Tysklands slutkamp mot
nederlag och sammanstörtande. Det är en bok om
det fruktansvärda uppvaknandet, om
förverkligandet av de mardrömmar, som en gång pinat och plågat
och drivit den store riksgrundaren till frenetisk
verksamhet. D:r Mohrs bok är verkningsfull i sin
klarhet och närmast ohygglig i sin omutliga
saklighet. Genom att i stor utsträckning låta
dokumenten tala sitt eget språk har han fått fram
fascinerande bilder. Där är Ludendorff på reträtt: för
hans viljas knäckande fordrades det ”något mer än
ett förlorat världskrig, det krävdes hans eget nervösa
sammanbrott”. Där är prins Max av Baden,
rikskanslern, talande det djupa allvarets ord om
Tysklands förpliktelser mot världen efter årtiondens
försummelser, skådande fram mot en ny och bättre
världens ordning, i dessa dagar antagande
”dimensjoner av en virkelig betydelig statsman”. Där är
slutligen kejsaren själv, hetsad och pressad,
uppmanad att abdikera men också uppmanad att gå
ut till fronten för att där finna döden men ur
stånd att göra någotdera, ty om han ginge bort,
död eller levande, vad skulle det då bli av hären,
som svurit honom trohet? Mohr kommenterar: ”Man
kan kalle en slik opfatning forkjert, forrykt, utslag
av stormansgalskap, vad man vil. Men det
for-hindrer ikke at keiseren selv trodde det. Av historien
er keiser Wilhelm blitt dømt og måtte bli dømt.
Men kanskje har han likefullt fred i sin sjel.” Det
är mycket klokt och mycket riktigt sagt. För
Wilhelm II måste saken te sig så att han i det
sista kämpade för sitt folk, att han måste göra det
därför att nationen behövde honom, icke kunde
reda sig honom förutan. En kejserlig tanke,
förvisso, och en mänsklig tanke men icke en tanke
för folket.
God’s Angry Man av Leonard Ehrlich. Simon
and Schuster. New York 1932. $ 2: 50.
Historien om ”old man Brown”, den fanatiske
negervännen och fruktansvärde hämnaren och
reformatorn, som fyllde 1850-talets Amerika med häpnad,
skräck och hopp, har skildrats tidigare, och
den ännu ej trettioårige debutanten Leonard
Ehrlich erkänner också sin tacksamhetsskuld till
Oswald Garrinson Villards stora biografi. Fråga
är väl emellertid, om icke Ehrlichs bok
hädanefter kommer att nämnas i främsta rummet.
Den är visserligen en roman, vilket författaren är
mycket angelägen om att framhålla, men den är
precis lika mycket en biografi och kunde med lika
rätt rubriceras som sådan. Därom skall emellertid
icke tvistas. Huvudsaken är att Ehrlich med sin
debutbok åstadkommit ett helt enkelt grandiost verk.
I fullaste mått äger han tvenne egenskaper,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0327.html
